canadastories

Den franska kolonin är en del av BU som kommer vara ett bestående minne när jag tänker tillbaka på tiden här borta. Särskilt Vincent, Morgan, Melenie, Ali och Edouard har alltid välkomnat svensken och norrmannen hem till deras stora fina lägenheter på Paterson Hall och behandlat oss som kungliga gäster. Deras usla förmåga att passa tider och Melenies stinkande matlagning är bestående minnen som jag kommer att ta med mig. Vincents goa personlighet, Morgans skrattattacker och Edouards evigt opassande kommentarer är ytterligare guldkorn som jag kommer minnas från BU.

Mina froshleaders som varvade mig till sitt insparkslag redan första kvällen på de internationella studenternas välkomnande, Ottawafansen som behandlat mig som Daniel Alfredssons bror, alla mina gruppmedlemmar i de diverse projektgrupperna som jag varit en del och alla de vänner man konstant "high-fivat" och kallat maaan eller brooo. Alla dem och många fler är högst delaktiga i min BU-experience.

Jag skulle kunna fortsätta nämna personer, dela med mig av minnen och historier från BU. Men vad gör det för skillnad. Ni förstår att jag haft en grym termin här på Bishop's och bilderna från BU vittnar om en skrattfylld termin med hundratals minnen för livet.

Tack alla ni som bidrog till min BU-experience. Den blev bättre än jag någonsin vågat hoppats på!

Rais a Toast to Bishop's University on the mighty Massawippii shore.... (resten av skolsången minns jag inte riktigt. Återkommer med hela versionen.)

Ni som läst om min resa så här långt kanske minns den kritik jag öste över US-boarder protection när jag mellanlandade i Washington i början av septemeber. Här kommer en fortsättning på min brokiga relation med charmknuttarna i US-boarderprotection.

I mitt pass står det, Karl Johan Christer Nilsson. Gränsvakten på gränsen in till USA frågade därför Nigel som körde bilen vem av oss som var Karl. Nigel såg antagligen väldigt förvånad ut när han drog på sitt svar. I samma ögonblick ropar jag från baksätet att det är jag som är Karl. Stackars Nigel antog givetvis att gränsvakten skulle fråga efter en Johan. Inte någon Karl. Denna lilla förvirring ledde till att vi fick parkera bilen och följa med in på förhör. Ett ytterst korkat förhör.

Jag svarade inte särskilt förvånansvärt nej på alla de inledande frågorna som gränsvakten ställde. Jag hade till

exempel inte varit involverad i tysk politik under andra världskriget, jag hade inga kopplingar till något terrornätverk och jag hade inte för avsikt att föra in droger i USA eller egna mig åt annan kriminell aktivitet. Chocking!

Den andra delen av förhöret blev sedan en kartläggning av hela min resplan från Sverige till Kanada. Vi fortsatte sedan att gå igenom alla mina kommande resmål i USA. Kanske fick gränsvakten lite semesterlängtan när han fick höra om alla planer. Efter mycket pappersarbete och frågor fick jag sedan göra debut på Amerikanskt territorium (Washington airport räknas inte).

Det kändes ungefär som... Kanada.

En dryg timma efter avfärden från Bishop's kom vi så fram till dagens utflyktsmål, Jay Peak, ett 4000 fot högt skidparadis. Blåsigt, kallt och molnigt, men ändå så underbart. Bergstopparna skymtade genom molnen vart jag än vände mig och pepp-faktorn var lika hög som bergstopparna.

Med tanke på hur tidigt på säsongen skidåkningen är, var inte alla pister öppna och i kombination med den hårda vinden gick det dessutom inte att köra alla liftar. Kabinliften upp till toppen var till exempel en av de liftar som inte gick för dagen och på grund av det begränsades vi till cirka tio pister. De tio pisterna var antingen gröna eller svarta i svårighetsgrad. Oturligt nog för min del, så passar jag inte in i någon av de två sorters pisterna. Grönt är för lätt och i de svarta pisterna på Jay Peak kände jag mig väldigt omogen.

"For Advanced skiiers only", stod det på en skylt när vi kom fram till en av liftarna och jag svalde hårt innan jag satte mig i liften. Det hela slutade med en graciös krasch halvvägs ner. Vänster skida lossnade på något obegripligt sätt och att få stopp på vurpan med bara högerskidan visade sig vara lättare sagt en gjort. En volt och några meter senare stannade ett omtumlat ekipage. Revanch krävdes och de resterade åken i de svarta pisterna präglades av extrem koncentration.

Svårighetsgraden under de svarta pisterna hade varit perfekt för mig på Jay Peak. Med så långa pister och lite folk hade det varit grymt att få träna åkning i en brant som jag bemästrar lite bättre. Nu var tyvärr ingen sådan backe öppen och de svarta backarna fick helt enkelt duga.

Även om det var en tuff skiddag för mig betyder inte det att det inte var kul. Tvärt om. Skidåkning i Jay Peak, var ännu en grym upplevelse som jag kommer minnas länge.

Någonstans där uppe i molnen kanske ni kan skymta toppen.

Dagens inlägg tillägnas min gode vän och bäste vapendragare, Linus, som idag har fått jobb på Södra Cell i Mönsterås! Grymt jobbat gubben min!

Nigel tillsammans med Eric Mia håller båda på Ottawa Senators och avgudar således även lagets kapten, Daniel Alfredsson. Varje gång de ser på på skolan eller i folkvimlet på någon fest skriker de "Alfie" efter mig och hetsar om hur grym deras svenska kapten är. Efter all Alfie-hets var de båda överens om att deras favvo svensk nummer två var tvungen att se sin landsman i Kanadas huvudstad innan han lämnar landet.

I måndags var det så dax. Efter en fyra timmar lång road trip genom den skogiga och klippiga provincen Québec, kom vi fram till Ontario och huvudstaden Ottawa. Regeringsbyggnader och monument avverkades i rask takt i stadens centrum, samtidigt som turisten tog kort på allt. Jag kände mig lite som en Japan i mitt eviga fotande, men vad gör väl det. Jag tar hellre några bilder för mycket än för lite förklarade jag för mina guider som ställde upp på åtskilliga poseringar.

Ottawa var en med Nord Amerikanska mått mätt en gammal och välskött stad. Nigels pappa berättade senare mera om staden för mig än Nigel och Eric hade klarat av och Mr. Van Dalens detaljrikedom var i klass med Herman Lindqvists berättelser. Med andra ord så gillade jag skarpt hans berättelser och lika intresserad som jag var av Ottawa och den kanadensiska historian, var han av den svenska.

När de två historianördarna hade socialiserat färdigt bar det av mot en restaurang i centrala Ottawa och sedan vidare mot Nova-Scotia Bank Place. Efter att #11 Alfredsson tröja inhandlats i souvenirshopen var jag redo för min andra NHL drabbning inom loppet av tre dagar. Den här gången klarade jag av några fler rader i nationalsången och mina sångkunskaper imponerade stort på värdparet Nigel och Eric.

Matchen började bra med Ottawa-ögon sett, men vände snart och slutade med ett mindre bra 1-4 resultat i Edmonton Oilers favör. Som om inte nederlaget varit en besvikelse nog för de båda hardcore-fansen, så missade även Alfie him self ett friläge mitt framför ögonen på oss. Kanske tog jag i och med det missade friläget över platsen som favvo-swede framför gamle Alfie. Vem vet.

Givetvis var det synd att Senators förlorade, men jag är ändå väldigt tacksam för ännu en kul upplevelse. Jag fick inte bara se ytterligare en NHL-match med två vänner, jag fick även se huvudstaden av Kanada och tillbringa lite tid hemma i ett kanadensiskt hem. Kanske låter det sista inte så fascinerande, men om jag säger att frukosten bestod av äppelpaj och muffins, så förstår ni att det faktiskt var en hel del saker som var annorlunda mot hemma i Sverige (JA, jag har gått upp i vikt).

Slutligen skall nämnas att Nigel och Erik båda planerar att åka till JIBS för utbyte under hösten 2011. Jag hoppas verklen att de kommer. I så fall får jag chansen att vara lika gästvänlig mot dem som de varit mot mig. Fast någon äppelpaj till frukost blir det inte frågan om.

Lagom till nationalsången satt vi så på våra platser på fjärde etage och tillsammans med 22 000 kanadensare sjöng vi så gott vi kunde på Ooh Caaanaaadaa. Den mäktiga stämningen under nationalsången fortsatte genom första perioden och när Kosnitskyn satte 1-0 för Canadiens fann jag mig själv med ett enda stort leende på läpparna. Det är något speciellt med en publik som blir galet glad tillsammans. Känslan i sådana ögonblick är svår att beskriva, men med golftermer beskrivet är det som om alla 22 000 gör birdie samtidigt och skriker ut sin glädje tillsammans. Ni vet säkert vad jag menar utan någon golf anekdot. En ljuvlig känsla.

Efter ytterligare glädjevrål, tunga tacklingar, tätt spel och ett äkta NHL-slagsmål, vann Montréal Canadiens matchen med 3-1 och min fösta NHL-upplevelse kan inte annat än beskrivas som perfekt. Gunnar höll även han med och konstaterade även att man tydligen får byta hur många gånger man vill i Hockey. Konstigt tyckte norrmannen. Skönt det tycker nog spelarna, för jäklar vilken frenesi de spelade med.

Så sätter jag punkt för ännu ett kapitel i min Kanada-upplevelse 2010. Ett av de bästa kapitlen så här långt.

Go Canadiens GO!

Efter en frukost med diverse friterade och sötade tillbehör, tog vi varsin kaffemugg och en cinamon roll och begav oss på en promenad i solen runt Campus. Bredvid ishallen hittade vi en bänk med solljus och där blev vi sittande en bra stund. Efter att kaffemuggarna sinat och diskussionerna om hur mycket vi hade att göra tagit vid, insåg vi att vi nog borde accelerera vidare.  Gunnar begav sig mot sitt vanlige tillhåll, biblioteket. Jag själv vände på kappan och gick tillbaka till Norton Hall. Det var dags för dagens lilla skype-stund. Den ovärderliga lilla stunden på dagen då man får prata med Lisa.

Efter över en timma på skype och ytterligare en timma på facebook och diverse Internet sidor, började magen kurra igen. Dagens andra Dewies besök hägrade, men först var jag tvungen att få tag på min lille norrman. Han satt mycket riktigt där han brukade sitta i biblioteket. Ihopkurad i en fåtölj med artikelhäftet 10 centimeter från ögonen kändes det nästan elakt att avbryta honom. Men det gjorde jag i alla fall. Hungern har ingen nöd brukar de ju säga. Eller hur är det ordspråket går?

Lunch och ännu mera fika tillsammans med hela Norton gänget blev det. Det är väldigt kul och trevligt när man samlas runt ett bord och äter ihop. Alex, Erik, Julien, Vincent, Gunnar och var alla stressade över allt skolarbete som vi hade framför oss, men för stunden slappnade vi all av och hade det bara "koseligt" ihop.

Efter föreläsning i Sports Marketing och Modern Governments kom jag tillbaka till Norton Hall. Inne på rum 202 låg min rumskamrat Ben i sin säng med en kudde över huvudet och sov. Lite udda kan tyckas, men så gör han. Sover, med en kudde på huvudet. Kanske värt ett försök någon gång, för han verkar sova väldigt hårt när han gör på det viset. Hur som helst så intog jag inte samma position som Ben. Istället packade jag väskan och begav mig mot Sports Center. Där väntade heta drabbningar mot Gunnar och Alex på squash-planen. Nog blev drabbningarna heta alltid. Dock inte på grund av mitt spel, snarare på grund av mitt humör. Efter att ha tappat ledning med 10-6 till förlust med 10-12 var jag allt annat än glad och avslutade dagens träning med lite träning på gymmet. Det var skönt att avreagera sig lite och som vanligt analyserade jag mitt spel i detalj när jag senare satt i bastun med mina två kombatanter. Ett meningslöst analyserande som resulterade i att jag gillar badminton bättre. Där finns inga väggar som ökar "tur-faktorn" lika mycket som i squash. Squash är helt enkelt ett spel byggt på turstudsar. Tro mig.

Efter ytterligare ett Dewiesbesök och mera umgänge med Norton Hall folk, den här gången mina grannar Brooklyn och Emeli tillsammans med Jessi och Rebecca, var det så dags att ta tag i rapportskrivandet. Mot biblioteket bar det av och väl framme fann jag en skön fåtölj med fotpall. Perfekt.

Tre timmar och åtskilliga sidor senare hade jag analyserat ett case gällande Puma och deras framtid inom sport branchen, samt skrivit en rapport i marketing communication. Lägg därtill att jag även hann med att förbereda en presentation till samma rapport, så förstår ni att jag var nöjd med kvällens produktivitet.

Gissa vad som hände efter detta.... Mycket riktigt. Jag gick till Dewies och käkade mitt vanliga kvällsmål tillsammans med norrmannen och Alex. Kanske inte så chockerande. Under kvällsmåltiden fortsatte vi att lära Alex Svensk-norska och hans exalterade ansiktsuttryck varje gång han uttalade en mening rätt är obetalbart. Som en treåring som nyss lärt sig ett nytt ord använder han de fraser som vi lär honom. Med andra ord ofta och högljutt.

När jag kom hem till Norton Hall igen var det NHL hockey på teven i vårat common room. Med tiotalet Norton-bor avslutades kvällen med en 7-2 seger för Canadiens mot Carolina Huricanes. Väl uppe på rummet möttes jag av en återigen sovande Ben. Jag undrar om han sovit hela tiden medans jag var borta. Det skulle inte förvåna mig.

Nu sätter jag punkt för en typisk dag på BU. En bra dag.

Årets jul och uppladdning inför jul blir något annorlunda mot de tidigare jularna. Istället för att hugga julgran med farsan dagarna innan jul och käka grillad/bränd korv i skogen, så blir det sol och bad på south beach i Miami och en paraply-drink istället för bränd korv. Det känns faktiskt helt okej.

Hur som helst... 2011 ser jag fram emot den brända korven igen. Den brukar faktiskt vara god i kylan efter julgransstölden och som alla vet (alla som känner min far), så är ju en korv aldrig fel. Inte heller i Miami. Jag ska nog se till att käka en korv när jag är där trotts allt.

Det råder inget tvivel om att jag är väderberoende. Jag mår så mycket bättre av fint soligt väder och det går så mycket enklare att hitta motivation och kraft till alla rapporter som inom de närmsta dagarna skall lämnas in, när solen skiner och vårkänslorna tar över. Faktum är att jag faktiskt är klar med alla rapporter förutom en, efter helgens förvånansvärt produktiva studerande. Tanken är att den sista rapporten som är kvar skall skrivas klart ikväll då jag entrar biblioteket med ett brett vårleende.

"koseligt" i vårsolen (höstsolen).

Huvudstaden av provinsen Québec är inte som många tror, Montréal. Faktum är att huvudstaden är en nordligt belägen stad med cirka 700 000 invånare. Québec City. Staden är en av de äldsta europeiska kolonierna i Nord Amerika. Redan år 1535 steg Jacques Cartier i land vid den plats som senare kom att kallas Québec City intill St. Lawrence strömmen. De döpte staden som de kom att bygga till Québec på grund av platsens geografiska läge. Québec betyder nämligen "där floden smalnar". Hela regionen kom senare att kallas Québec och staden fick därför heta Ville de Québec, eller Québec City på engelska.

I staden har många historiska händelser utspelat sig och det var bland annat i Québec City som engelsmännen besegrade fransmännen en gång för alla år 1763. Där med blev Kanada en helt Engelsk koloni utan Franskt ägarinslag. Även om Québec City och Québec blev Engelskt, så levde det Franska arvet kvar och gör så än idag. 96% av invånarna i Québec City har franskan som sitt första språk och många av dem kan ingen engelska alls.

Nog om historia. I helgen var jag nämligen och besökte denna historiska stad. Ett passande utflyktsmål för en historianörd som mig.

Tillsammans med 11 fransmän hyrde norrmannen och jag två sjusitsiga bilar och begav oss på en tre timmars roadtrip från Lennoxville mot den stora staden. Väl framme åt vi en stor brunch och spenderade eftermiddagen på konstmuseum. Modern konst blandat med konst från äldre epoker avnjöts/gäspades det åt i några timmar innan sällskapet tog en stadsvandring i något som kändes som en fransk stad.

Kvällen bjöd på pubrunda med en guide från hotellet och kvällen slutade på Dagobar. En klubb som både min rumskamrat Ben och Alex hade tipsat mig och Gunnar om. Och vad beträffar tipsen så var de inte så överdrivna som vi hade trott. "Det var sjuuuukt bra" skrek Gunnar i örat på mig när vi kom ut och jag kan inte annat än att instämma. Dagobar får fem av fem toasters och en varningsskylt för tinitus!

Lördagen inleddes sedan med ett besök på stadens gamla slott, Château Frontenac, som nu mera tjänar som hotell. Där fick vi oss en visning av en guide som samtidigt spelade någon typ av rollspel. Roligt var det och historierna om slottet fascinerade mig många gånger om. Min absoluta favorit var när vi kom in i "Pink Hall". Tydligen var det just i det rummet som Roosevelt, tillsammans med Churchill och den Kanadensiska presidenten Mackenzie King bestämde sig för att tillsammans sätta stopp för Hitler och nazisternas framfart i Europa. Tack vare deras sammanträde på Château Frontenac och beslutet de kom fram till fick världen senare skåda det som kallas D-day (6 juni 1944) och en början på befrielsen av Europa.

Vidare bjöd Québec City på skridskoåkning mitt i centrum (Nej, jag bröt inget den här gången), shopping, choklad museum (Gunnar var i extas) och utsikt över Québec från en skyskrapa. Även lite naturvyer hann vi med att se då vi besökte Québes största vattenfall och fick oss ytterligare en vy över det landskap som vi för tillfället kallar vårt hem. Québec City ser säkert lite grått och trist ut på bilderna, men det var verklen en rolig och intressant stad. En mysig liten pärla i norra Québec, som likt alla andra städer borde vara hur vackert som helst en vårdag i april.

Lika skönt som det var att lämna Bishop's Bubblan i fredags morgon när vi åkte. Lika skönt var det att komma hem till den lilla bubblan i söndags kväll. Nu är det bara tre veckor kvar av föreläsningar. Sedan börjar pluggandet för final exams. Innan det är det dock ett gäng rapporter och grupparbeten som skall avklaras. Sena kvällar och... nåja, normala mornar får det bli.

Ha det fint där hemma!

Halloween har man väl firat förr tänkte jag och drog på mig min lilla sjömans outfit som jag köpte i Montréal tillsammans med Lisa. Det blir nog som vanligt. Hälften är knappt utklädda och de som är det kommer köra på gamla säkra kort som pirat, polis och häxa.

Så fel jag hade. Tydligen så finns där någon tidning som rankar Halloweenfestandet i North America. Bishop's University hade förra året kommit på en femteplats denna ranking och nu i efterhand kan jag förstå varför. Utklädnaderna var spaceade och humöret på alla 2500 studenter och hit resta var toppat.

Som tidigare beskrivet var jag sjöman den första dagen. Dräkten pimpades lite extra genom att måla ankare på min lilla mössa och skjorta. Även svenska flaggan kom med och texten "Swedish Navy" prydde ryggtavlan. Skepp Ohoy! Dag nummer två blev en nödlösning och skidbyxerna åkte på med en svensk landslagströja som grädde på moset. Lite fina accessoarer senare såg jag nästan ut som en snowboarder från svenska landslaget. Kvällen spenderades med mina frosh-leaders, Mark, Nigel, Andrew, Catherine och deras vänner. En riktigt kul och trevlig tillställning var det och än en gång var Nigel och Eric Mia igång och körde Sweden- och Alfie-ramsor. Kul att man får uppskattning och ännu roligare när hela huset ropar Sweden efter att jag önskat låten One av Swedish House Mafia av DJ Nigel.

Tredje och sista halloweendagen klädde jag mig i en toga (ett vitt lakan). Fixade en bit av en plastblomma och knöt den runt huvudet. Taadaa... Så har man blivit en gammal romare eller grek. Ja, välj själva. Den lättklädda kostymen var inte direkt anpassad efter vädret. Under lördagsnatten började det nämligen snöa och temperaturen sjönk långt ner under noll. Greker och romare är inte vana vid det klimatet i slutet av oktober. I normala fall kan man ju plocka oliver och gotta sig i Athen vid det laget. Nu var vi inte i Athen och förkylningen kom därför som ett brev på posten... Några dagar senare än planerat alltså. I normala fall är jag nästan känd för att vara konstant förkyld mellan september och maj, men i år klarade jag mig lite längre och förkylningen kom som sagt lite senare.

Nog om detta. Halloween är nu över och tydligen är det på söndag 10 veckor kvar tills jag är hemma i Sverige igen och halva tiden utomlands prickas in på samma dag (Lisa håller räkningen). Viktigare än det är ändå att Lisa fyller år på samma dag. Passande nog kan då nedräkningen till hemkomsten passera hälften!

Jag laddar snart upp bilder på de mer och mindre snygga kostymerna. Just nu har jag tyvärr för dåligt tryck i min uppkoppling eftersom jag använde all min kapacitet i helgen när jag streamade några timmar fotboll, hockey och NFL. Bara några timmar...

Ha det chili där hemma!

Jag reser lätt och köper det jag behöver när jag kommer över till Kanada. Det var min ursprungstanke och därför packade jag bara ner ett par vanliga streetskor. När de för tre veckor sedan gick sönder och började läcka vatten underifrån var jag därför tvungen att köpa ett par nya. De nyinköpta skorna höll inte särskilt länga. Nu tre veckor senare när jag gick med Lisa i Montréal upptäcktes ett hål i ovansidan på tån. Skit också tänkte jag och insåg att det var bara till att köpa ett par nya skor till.

Inne på Steve Madden i Montréal beklagade jag mig för säljaren över de dåliga skorna jag köpt tre veckor tidigare. Han ställde sig helt på min sida och lovade att om något hände med skorna jag köpte hos honom så skulle han hjälpa mig. Skönt tänkte jag och slog till på ett par snygga höga boating shoes. $148 och 3 dagar senare sätter jag mig på sängkanten för att ta på mig skorna. Och vad händer inte då. Jo. Lädersnöret går av och ilskan stiger till oanade höjder. Nu är jag därför ägare av ett par skor med hål i, ett par skor som läcker in vatten underifrån och ett par skor utan skosnören. Kanon!

Vet ni vad jag ska göra idag... Inte särskilt svårtippat. Jag ska på skoshopping.

Mina nya seglarskor som höll i tre dagar. Jag var nöjd då i alla fall!

I torsdags möttes vi igen. I korsningen mellan St. Urbain och President Kennedy Street mitt i tre miljonersstaden Montréal stod en blond tjej med en trasig resväska. Det var min Lisa.

Var är vi? "I'll have to go into the map"

IMAX 3D Movie. Schysta shades! Vad tror ni om ett par sådana på playan i sommar?

Slutligen. Nu är mina midterms helt över och jag kommer därför ha mera tid att blogga. Så håll utkik gott folk och tack för ert visade intresse så här långt. Nu måste jag släcka här inne på Norton Hall 202. Ben ligger redan i sängen och likt ett gammalt par så går vi ju och lägger oss samtidigt. Punkt slut.

Hälften är gjord. Alla midterms är över. Halva terminen på Bishop's är bakom mig och det har gått fort. Väldigt fort. Det känns som i förrgår, när jag satt i Montréal och väntade på bussen för att komma ut till skolan tillsammans med alla andra vilsna utbytesstudenter. Nu är vi inte så vilsna längre. Vi är en del av gänget, en del av "the Bishop's family" som man så gärna pratar om från skolans sida. Det är en familj där man hjälper och tar hand om varandra. I Bishop's familjen är man inte en i mängden. Alla känner alla och man känner till lite om de flesta. Det gör hela skolan till en välkomnande liten enhet som man gärna tar till sig och försöker bidra till.

Alla bidrar vi på vårat egna lilla sätt. Vad jag bidrar med vet nog de andra i familjen bättre. Men jag hoppas och tror att jag är en god vän som bidrar med lite annorlunda kultur. Den svenska kulturen. Samtidigt som jag bidrar med det svenska synsättet så sitter ofta Gunnar på andra sidan bordet och kontrar med sina norska exempel. Senast i raden av våra roliga diskussioner gällde andra världskriget. Tydligen har Norge fortfarande inte kommit över det faktum att Sverige lät Tyskarna använda våra järnvägar i deras invasion av Norge. Vi tjatade på skoj en liten stund på våra lokala språk och insåg en minut senare att resterande anhängare av vårat lunch-bord hade tystnat och lyssnade nu intensivt på vårat i deras öron "hilerious language".

- hahaha.... I cannot believe that those sounds actually make sense and mean something to you.

Det är kul att vi kan glädja våra kanadensiska vänner med lite roliga ljud. Även känt som svenska och norska. Men nog glädjer vi dem på andra sätt också. Gunnar har till exempel en liten egenhet, förutom språket, som han delar med sig av till oss alla andra i familjen. Jag kallar hans lilla "viste du att-stunder" för "Gunnars Fact of the Day" och jag funderar på att göra honom en egen liten jingel som man kan spela innan och efter hans små miniföreläsningar. Idag har vi bland annat fått höra att; en häst sover 2,9 timmar per dygn. En katt sover 14 timmar. Kanske lite onödig fakta, men vi har även fått lära oss att man inte ska förstärka barns interna motivation med externa motivationskällor. Mera intressant ämne som ledde vidare till diskussion om hur vi blivit uppfostrade i våra unga år och ungdom. Ja. Jag räknar mig som vuxen nu. Förövrigt inser jag nu när jag berättat om Gunnar, att jag själv inte är så dålig på att hålla miniföreläsningar i ämnen som intresserar mig. Så jag får väl erkänna att vi båda behöver varsin liten jingel.

Nu kommer det i alla fall dröja några dagar innan jag kan fortsätta att underhålla Bishop's familjen med språk eller på andra sätt. Gunnar får helt enkelt hålla låda själv. Varför? Jo. Idag skrev jag min sista midterm i Human Resource Management. Och imorgon sätter jag mig på bussen mot Montreal.

Your fact of the day... I'm going to Montreal to see Lisa!

Underbart. Som jag saknat henne. Nu får vi äntligen krama om varandra och vara tillsammans från torsdag kväll till måndag eftermiddag. Ett ovärderligt möte och det ska bli helt fantastiskt skönt att träffa min älskling!

Vikingarna från Sverige och Norge föreläser på Brooklyn och Emelys rum.