Franska middagar & kanadensisk HRM luktar illa

Ibland tröttnar man på Dewies och de ständigt återkommande maträtterna som inte sett skymten av varken salt eller andra kryddor. Den kanadensiska matlagningen är verkligen ingen kulinarisk upplevelse och som jag tidigare beskrivit så friteras det mesta och läggs det dessutom lite ost på toppen så jublar hela skolan. Alla utom Skandinaverna.

Jag har helt enkelt förätit mig och tröttnat på Dewies maträtter, salladsbaren, pizzan och hamburgarna. Otroligt jag vet, och jag är lika chockad som ni antagligen blir nu när ni läser detta. Matvraket kunde tröttna. Nåja, nu finns det väl gränser för vad jag kan tröttna på. Jag kommer till exempel aldrig tröttna på mormors älgkött med sås och potatis. Det är bara för bra för att man ska kunna få nog. Lägg där till lite gelé och syltlök så har vi framför oss en smakupplevelse som jag just nu skulle kunna gå över lik för.

När Dewies inte längre bjuder till är det skönt att man gjort sig vän med den franska kolonin. Eftersom Québec är fransktalande, så finns här på skolan cirka 50 utbytesstudenter från Frankrike. Dessa fransmän utgör vad vi brukar kalla den franska kolonin och bjuder titt som tätt in till middagar, filmkvällar och fester. Det är ett trevligt gäng och de som jag lärt känna är dessutom duktiga på att laga mat.
För några veckor sedan tillagades en rätt från de franska bergen som kallas Tartiflett. Rättens huvudingrediens var en ost som stank hundskit och både jag och Gunnar slog oss något tveksamma till bords, men förundrades senare över hur hundskit kunde smaka så bra. Melenie och Morgan bjöd efter hundskit-succén in till Crepé-afton och nästa vecka bjuds det in till ytterligare en middag hos den franska kolonin. Ett mycket välkommet avbrott i tentapluggandet.
Nu börjar ännu en kväll i biblioteket lida mot sitt slut. Modern Governments boken är snart utläst och imorgon väntar en heldags studier av Human Resource Management (HRM), min absoluta hat-kurs den här terminen. I Nord Amerika handlar tydligen ämnet om hur man på bästa sätt sparkar sina anställda, inte om hur man får ut mesta möjliga från sin personalstyrka. Mycket intressant.
Dagens inlägg tillägnas min gode vän och bäste vapendragare, Linus, som idag har fått jobb på Södra Cell i Mönsterås! Grymt jobbat gubben min!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0