canadastories

Ni som läst om min resa så här långt kanske minns den kritik jag öste över US-boarder protection när jag mellanlandade i Washington i början av septemeber. Här kommer en fortsättning på min brokiga relation med charmknuttarna i US-boarderprotection.

I mitt pass står det, Karl Johan Christer Nilsson. Gränsvakten på gränsen in till USA frågade därför Nigel som körde bilen vem av oss som var Karl. Nigel såg antagligen väldigt förvånad ut när han drog på sitt svar. I samma ögonblick ropar jag från baksätet att det är jag som är Karl. Stackars Nigel antog givetvis att gränsvakten skulle fråga efter en Johan. Inte någon Karl. Denna lilla förvirring ledde till att vi fick parkera bilen och följa med in på förhör. Ett ytterst korkat förhör.

Jag svarade inte särskilt förvånansvärt nej på alla de inledande frågorna som gränsvakten ställde. Jag hade till

exempel inte varit involverad i tysk politik under andra världskriget, jag hade inga kopplingar till något terrornätverk och jag hade inte för avsikt att föra in droger i USA eller egna mig åt annan kriminell aktivitet. Chocking!

Den andra delen av förhöret blev sedan en kartläggning av hela min resplan från Sverige till Kanada. Vi fortsatte sedan att gå igenom alla mina kommande resmål i USA. Kanske fick gränsvakten lite semesterlängtan när han fick höra om alla planer. Efter mycket pappersarbete och frågor fick jag sedan göra debut på Amerikanskt territorium (Washington airport räknas inte).

Det kändes ungefär som... Kanada.

En dryg timma efter avfärden från Bishop's kom vi så fram till dagens utflyktsmål, Jay Peak, ett 4000 fot högt skidparadis. Blåsigt, kallt och molnigt, men ändå så underbart. Bergstopparna skymtade genom molnen vart jag än vände mig och pepp-faktorn var lika hög som bergstopparna.

Med tanke på hur tidigt på säsongen skidåkningen är, var inte alla pister öppna och i kombination med den hårda vinden gick det dessutom inte att köra alla liftar. Kabinliften upp till toppen var till exempel en av de liftar som inte gick för dagen och på grund av det begränsades vi till cirka tio pister. De tio pisterna var antingen gröna eller svarta i svårighetsgrad. Oturligt nog för min del, så passar jag inte in i någon av de två sorters pisterna. Grönt är för lätt och i de svarta pisterna på Jay Peak kände jag mig väldigt omogen.

"For Advanced skiiers only", stod det på en skylt när vi kom fram till en av liftarna och jag svalde hårt innan jag satte mig i liften. Det hela slutade med en graciös krasch halvvägs ner. Vänster skida lossnade på något obegripligt sätt och att få stopp på vurpan med bara högerskidan visade sig vara lättare sagt en gjort. En volt och några meter senare stannade ett omtumlat ekipage. Revanch krävdes och de resterade åken i de svarta pisterna präglades av extrem koncentration.

Svårighetsgraden under de svarta pisterna hade varit perfekt för mig på Jay Peak. Med så långa pister och lite folk hade det varit grymt att få träna åkning i en brant som jag bemästrar lite bättre. Nu var tyvärr ingen sådan backe öppen och de svarta backarna fick helt enkelt duga.

Även om det var en tuff skiddag för mig betyder inte det att det inte var kul. Tvärt om. Skidåkning i Jay Peak, var ännu en grym upplevelse som jag kommer minnas länge.

Någonstans där uppe i molnen kanske ni kan skymta toppen.