canadastories

I tisdags var kanske den sämsta natten jag någonsin upplevt. I alla fall gällande sömn kvalité. Efter långt och intensivt pluggande för min midterm i Modern Governments dagen därpå, gick jag till sängs hungrig och sliten. Efter evigt vändande och vridande i sängen drog jag upp för att äta en av många bananer under denna natt. Lyckligtvis hjälpte den tredje bananen och en stund senare somnade jag, krampaktigt kramande om min stora extrakudde. Några erkänner att de fortfarande vill ha en nalle eller något att krama i sängen, andra gör som jag och säger att vi vill ha något mellan knäna när vi sover. Men vad jag i själva verket vill ha är en stor nalle att krama på. Nu får jag nöja mig med min stora kudde när jag varken har en nalle... eller min Lisa. Swosh så var det inte någon hemlis längre och jag tappade fullkomligt tråden.

Tillbaka till sömnproblemen. Mitt i natten stapplar Ben in i rummet. Jag har inte en aning var han varit, men vad gör väl det. Nu var jag vaken igen och magen hade hunnit bli ännu hungrigare. Slut på bananer var det och kampen för att somna blev segdragen som en omgång monopol.

När jag äntligen lyckats ta mig till drömmarnas land igen händer det. Brandlarmet börjar ringa i ren tinitusstyrka. Vad gör man. Det är bara att masa sig upp ur sängen. Klä på sig och gå ut i den kalla kanadensiska natten. Väl ute i kylan tvingas vi vänta i en kvart innan larmet är avstängt och en dam med megafon berättar hurtigt för oss att vi varit duktiga som tagit oss ut och utrymt hela Norton Hall på 6 minuter. En stund av tystnad följer sedan. Vad hade hon väntat sig. Att 100 trötta och måttligt förbannade studenter ska applådera och jubla över brandövningsresultatet klockan fem på morgonen. Sällan.

En karavan av zombies går sedan in igen och uppsöker de varma sköna sängarnas tröst. Då händer det igen. Det hela känns lite som en parodi. Brandlarmet startar på nytt och det är bara till att upprepa den plågsamma processen ännu en gång. Tydligen hade det uppstått problem med larmet vid nollställningen och resten av natten/tidig morgon fylldes av ett evigt ringande. Ibland bara två signaler. Ibland i tio-talet sekunder.

När larmet sedan ringer en sista gång klockan 8:32 flippar min stackars rumskamrat fullkomligt ut och vrålar något mindre positivt på franska. Hade jag kunnat franska hade jag nog stämt in i hans frustration. Istället nöjde jag mig med några hederliga svenska svordomar.

Arga som två bin slog vi sedan följe genom morgonsolen till Dewies för frukost och starten av en ny dag på Bishop's University.

Helt underbart.

---

PS. Läsare från Dalsland. Notera att jag använde ordet "masa" i inlägget. Jag upptäckte det när jag korrekturläst och insåg att jag redan hunnit ansluta till era språkliga egenheter. Bra va! =)