Kanada-, Bishop's University- och USA-upplevelser i ord- och bildformat.
Tadoussac
I fredags begav sig 46 taggade utbytesstudenter iväg på bussresa. Destinationen var Tadoussac i norra Québec och syftet med resan var Val-safari ute på det böljande blå havet. Bussresan tog oss nio timmar inklusive tre stopp. Inte så farligt tänker ni säker nu när ni läser om det, men då skall tilläggas att resan skedde i en gul skolbuss. Skolbussarna i Kanada är definitivt inte gjorda för att resa med i nio timmar, de är inte heller gjorda för att transportera 201 centimeter långa svenskar.
Efter en lång dag i buss kom vi till slut fram till Tadoussac. Där möttes vi av ösregn och efter att ha vandrat runt i Tadoussac för att finna en restaurang som kunde ta emot ett sällskap på cirka 15 man, var vi alla dyblöta. Det visade sig senare att det var inte sista gången folk skulle bli dyblöta under denna resa. Med mat i magen och humören något återhämtade lade vi oss för att sova på vårat hostel. Ett hostel där man sov 25 personer i samma sal. Självklart är det någon av de 25 som snarkar tänkte jag och min norske följeslagare, Gunnar. och mycket riktigt fick vi vår teori bekräftad några minuter senare. Killen som snarkade kvalar säkerligen in i Guiness Rekordbok, med rekord i högsta uppmätta decibel vid sovande tillstånd.
Resan hade så långt varit en relativt icke upphetsande upplevelse, men väldigt snart kom det att vända dramatiskt. Efter att ha pälsat på oss åtskilliga lager av underställ och funktionsmaterialkläder var jag och Gunnar redo för Val-saffari på det kalla havet. De andra utbytesstudenterna tyckte också att de var redo. Men det går att diskutera hur vidare det stämde. Nordborna hade som sagt klätt sig för exkursion på Nordpolen, medan folk från varmare breddgrader hade nöjt sig med sin vanliga klädsel plus mössa och halsduk. Vikingarna Gunnar och Johan drog djupa suckar när vi såg de lättklädda stackarna och kanske suckade de när de såg oss och tänkte att vi skulle svettas ihjäl i den munderingen vi hade på oss.
Ut på sjön bar det av i stora gummibåtar. Så kallade Zodiak Boats. Fort gick det och med de förhållandena som rådde så blev båtturen en skumpig tur som gick i rena Lissebergsandan. Riktigt kul var det och så långt höll nog alla i båten med mig om att det var kul.
Efter cirka 30 minuters båtfärd hoppandes på vågorna ut i St. Lawrence stream såg vi våra första sjölejon sticka upp huvudet över vattenytan. De såg otroligt dumma och nyfikna ut när de poppade upp lite var stans. Andra hade kanske hellre tagit uttrycket söta i munnen för att beskriva dem, så jag gör väl det jag också. Söta var dem.
Det dröjde ytterligare några minuter innan vi skymtade den första valryggen och just då var hela båten i extas. Ingen av oss hade tidigare sett valar och nu hade vi framför oss världens näst största val. The Fin Whale (21 till 28 meter och 40 till 50 ton). En mäktig känsla som kom att upprepas många gånger under de ytterligare två timmarna ute på havet. En av valarna väldigt nära båten. 20 meter från mig skymtade jag plötsligt den vita underdelen av huvudet på en Minkey Whale (7 till 10 meter och 8 till 10 ton) och strax där efter hörde man ljudet av en massiv utandning. Ytterligare några sekunder senare kom valen upp igen för att andas in och sedan försvinna ner i djupet under oss. Än en gång. Mäktigt!
Jag skulle kunna beskriva om och om igen hur kul det var att se valarna jag kan inte nog understryka vilken kul upplevelse det verkligen var. Faktum är dock att man inte nog kan sätta ord på hur fascinerande det var och jag kan starkt rekommendera en tripp med Zodiak Boats för att se valar.
Jag nämnde tidigare att det inte för första gången som folk skulle bli dyblöta under helgen. Jag ska nu förklara mig. Tillsammans med Gunnar satt jag längst fram i båten. Vi hade väldigt god sikt och när båten körde fort så fick vi nästan inget vatten över oss. Det var värre för de lite längre bak. Där fullkomligt forsade vattnet in och även om de bar lånade jackor och byxor, så blev de fullkomligt genomblöta. Blir man blöt på sjön blir man ganska snart även kall och så var det även i det här fallet. De fransmän och sydlänningar som hade klätt sig så varmt med mössa och halsduk hade inte mycket för det dem heller. Även om de inte alla blev blöta så syntes det tidigt på dem att de frös som de aldrig gjort tidigare. Några var även sjösjuka och hängde över relingen för att inte spy i båten. Snacka om att få en upplevelse och ett minne för livet. Vad beträffar vikingarna så klarade vi oss fint. Vi är ju salta grabbar från Skandinavien som tål lite tuffa tag på sjön!
Skepp o Hoy alla sötvattenspirater!
Zodiac Boat i vågorna ut mot valarna.
Båten hoppar fram med konstanta skrik från de så långt glada val-turisterna.
En av cirka 15 valar som vi såg under vara 2½ timma till havs. Detta är en Fin Whale och är världens näst största val, efter blåvalen.
Blöt och kall om fingrarna. Men vad gör det när man fått vara med om en upplevelse för livet! Mäktigt, kul och lite tuffare än att fiska gädda i Mönsteråsviken!
Wine and Cheese, så kallas det event där alla lärare på Williams school of Business (business avdelningen på skolan) bjuder på vin och ost på skolans lilla pub. Ett mycket trevlig event, där man har chansen att gå runt och mingla med lärare och andra studenter.
Efter mycket mingel med vänner från alla möjliga hörn av världen mötte min lärare i Sports Marketing, Professor Palmer. Han är väldigt intresserad av och duktig inom området han undervisar och hade faktiskt besökt Sverige i syftet att studera våra sport-event. Vi kom bland annat fram till att de nordiska länderna har mycket att lära när det gäller att skapa fans och att attrahera folk som inte är hard-core intresserade av själva sporten till arenorna. Här i Canada och i USA är man mycket bättre på just den biten och anledningen är främst att man inte bara gör ett event av själva matchen. Det är istället väldigt mycket händelser runt omkring som händer och som även icke sportintresserade kunder tycker att eventen är underhållande och man finner därför andra anledningar till att sluta upp runt ett lag/en sport. Hur klarar man då av att förändra det i Sverige? Bra fråga... Något som jag får ta med mig hem och presentera för HV71 när jag kommer hem. Kanske kan resten av kursen i Sports Marketing hjälpa mig att knäcka den frågan. Vi får väl se.
Efter den lilla mingelstunden med Palmer stötte jag ihop med Eric och Niegel. Två av mina Frosh leaders från första veckan här på Bishop's. Båda två är stora fans av Ottawa Senators och fullkomligt älskar lagets kapten, Daniel "Alfie" Alfredsson. "Alfie is the KING man... he scores from any angle at any time, just wait and see!" Citat Eric. De kallar på grund av detta sin första svenska vän för Alfie och de båda gillar att skrika ut det när de ser mig. Efter mycket hockeysnack och annat visade det sig något överaskande att de båda hade frågor om JIBS och Jönköping. Tydligen vill de åka till Sverige och plugga på JIBS under våren 2012. Hur kul som helst och jag har nu lovat att vara privat Jönköpings Guide hela våren 2012. Jag hoppas verkligen att de kommer till JIBS. I så fall får jag chansen att vara en lika bra värd för dem som de har varit för mig. Ovärderligt när man är i ett nytt land och inte känner någon sedan tidigare.
Slutligen. Jag kommer skriva mera om min lilla week end i Tadoussac imorgon. Räkna då även med ett gäng bilder!
Imorgon åker jag iväg på Whale watching trip tillsammans med 45 utbytesstudenter. Morgondagen kommer spenderas i buss längs Québecs långa vägar och efter 8 timmar i buss kommer vi fram till vårat mål. Tadoussac. Där ska vi åka ut i Zodiak Boats för att se världens största varelse skjuta upp ur vattenytan och sedan försvinna ner i havets djup igen. En tanke som just nu får oss alla här på Norton Hall väldigt taggade.
När jag har googlat på Tadoussac kommer följande bilder upp och jag hoppas verkligen att få se liknande händelser live på lördag.
Mäktigt!
Någon sorts.... Ja.... Val? Eller är det kanske en Gädda?
Det här är den typen av båt som vi ska vara ute med under lördagen. Det finns de som har haft turen att "klappa" valarna. Jag hoppas verkligen att vi kan komma så nära med våra Zodiac Boats!
En överblick av Tadoussac
Nu blir det blogguppehåll tills på söndag kväll. Då jag kommer hem och bloggar om helgens upplevelser. Håll till godo och ha en trevlig helg, var ni nu i världen befinner er. =)
Jag har inte varit länge i Kanada och jag har inte haft särskilt många föreläsningar så här långt. Ändå så har fyra av mina fem föreläsare redan hunnit med att pratat om Sverige och tagit exempel från vårat fina land. Saker jag har fått höra är hur socialiserat landet är, hur starka fackförbunden i Sverige är; och vad de gjorde under finanskrisen för att hjälpa företagen, vilken kollektivistisk inställning man har i Sverige, hur Olof Palme som kom från ett så litet land gjorde så mycket nytta, hur punktliga svenskar är, vilken fantastiskt välfärdssystem Sverige har, hur långt vi kommit i vårt miljöarbete och hur välkomnande vi är till ny teknik.
Det jag vill säga är att alla pratar om Sverige i väldigt goda termer och man använder vårt lilla land som ett föregångsexempel. Ända tills idag...
Idag kom nämligen valresultatet från det svenska valet upp som ett exempel under en föreläsning i kursen Modern Governments. Det som föreläsaren lade fokus på var inte det parlamentariska systemet eller vilka som skulle styra landet de närmaste fyra åren. Nej. Han lade fokus på hur Sverigedemokraterna hade tagit sig in i riksdagen och vilka konsekvenser det kunde få. Han fortsatte att prata om hur Frankrike avvisar Romer och hur många andra länder i Europa nu har främlingsfientliga partier i sina riksdagar.
Tidigare gånger när Sverige varit på kartan under föreläsningarna har jag faktiskt blivit stolt och jag har kunnat slå mig för bröstet och känt att Sverige är ett fantastiskt land. Idag kände jag inte så. Idag skämdes jag.
Norton Hall, så heter den byggnaden där jag under min termin på Bishop's University bor. Den ligger mitt på Campus och det är det boendet som har närmast till föreläsningssalarna av alla studentboendena på skolan och det tar mig 2 minuter att gå från skrivbordet till föreläsningssalarna. Rummet är på cirka 15 kvadratmeter och det utrymmet delar jag broderligt med min rumskamrat Benoît. På tal om att dela. Det kan vara lite jobbigt att dela ett så litet rum med någon som man inte tidigare känner. Samtidigt är det skönt att ha någon som sitter vid skrivbordet intill. Man känner sig aldrig ensam och det uppskattar jag verkligen. Samtidigt är det ibland skönt att vara just ensam och kunna läsa eller gå och lägga sig för natten utan att bli störd av någon annan.
Nu är det så att vi delar boendet och då får man lära sig att gilla det läget. Något som jag tror mig göra nu efter tre veckor här på BU. De gångerna man vill vara ensam finns det gott om utrymme i biblioteket, där man kan slå sig ner i en soffa och vara för sig själv. Skönt och väldigt bra för min del att ha den möjligheten. Vill man sedan hitta på saker ihop med andra finns det ännu mera möjligheter. Vi har ett eget vardagsrum på Norton Hall, med TV, soffor och biljardbord. Sporthallen är öppen till klockan tolv på natten och cafeterian, "Dewies" är alltid välfylld av studenter som bara umgås och har det gott ihop.
Min säng/ sida av rummet.
Fina bilder som får mig att le många gånger om dagen. Tack Lisa. Helt underbart vad några bilder kan få mig att må bra. =)
Skrivbord, hylla och en liten garderob. Samt en vinglig stol som de lovat att byta ut, men det kommer väl inte hända förens dagen innan jag åker här ifrån.
Varför jag är så kritisk....? Jo, allt här borta är väldigt långsamt och involverar ett ärende flera parter på skolan så ska papper signeras av allihop, skickas vidare och på sikt kanske göras något åt. Helt sanslöst när man är vad vid ett land där saker och ting sker över mail och på ett betydligt smidigare sätt än här.
Ett annat exempel är kursregistreringen för tre veckor sedan. Då var alla 2500 elever tvungna att gå till sporthallen och prata med sin avdelning på skolan (i mitt fall Business) för att anmäla sig på rätt kurser. Hade man otur så var kursen man ville läsa full och då återstod inget annat än att välja något annat. När jag hade köat en timma kom jag fram till en herre vid Business-avdelningen han beklagade att jag hade fått vänta så länge och såg i samma veva att jag var från Sverige. "I know you guys are way ahead of us" sa han och skrattade lite försynt. Och det är så sant. Det kan vara väldigt primitivt på många sätt här borta!
Nu tappade jag lite fokus, men det kan ju vara kul det också emellanåt. Nu har ni i alla fall fått se hur jag bor i höst. Visst var det vackert? ;)
Frågan om hur lång jag är, eller en kommentar om min längd uppstår flera gånger om dagen här på Bishop's University. Visst är jag lång och det finns nog ingen av de 2500 eleverna på BU som är längre än mig, men det börjar bli ganska tjatigt att svara på hur lång man är varje dag. Problem uppstår dessutom när folk står och omvandlar 201 cm till feet and inches. Till slut inser de att jag är cirka 6.7 och sedan jublar de och gör en high five. Kul. Ja det är det, men det börjar som sagt bli lite tjatigt.
Det hela har dock medfört någon slags kändisfenomen. När man hamnar i diskussion med folk var eviga dag om min längd och varifrån man kommer, så slutar det med att man har småpratat lite med väldigt mycket folk i alla kretsar. Problemet är dock att de minns mig mycket lättare än jag minns dem, eftersom jag sticker ut med min längd. Då kan en del situationer bli lite pinsamma när man inte minns namnen på personerna som jublar "Johan, you tall Swede. How are you!?" Det hela är väl i grund och botten kul och jag får helt enkelt bara le och gilla det faktum att man blir ihågkommen.
Världens genom tiderna längsta man, Robert Wadlow mätte 272 cm.
Homecoming. Tydligen en stor helg i Universitetsvärlden här i Kanada. Kanske även i USA. Vad vet jag. Det går i alla fall ut på att studenter som tidigare gått på Universitet kommer hem till sina gamla skolor och hälsar på över en helg. Det hela blir ett stort jippo, där de gamla studenterna spökar ut sig och festar under en hel helg. De anordnar fester, föreläsningar och står för allmänt god stämning på Campus under två dagar. Med andra ord en trevlig helg som gick av stapel under den gångna helgen.
Helgen sammanfattas enkelt med följande icke så poetiska meningar...
Min första golfrunda på skolans egna golfbana avverkades, med ett uruselt resultat. Men vad gör det när man har kul med två kanadicker och en Norrman i solskenet på golfabanan.
Ännu en Football match sågs på Coulter Field och den här gången slutade med vinst för the Gaiters. Matchens höjdpunkt var ändå en homecoming-student som streakade i kallingarna över planen och gjorde en touch down innan han blev tagen av vakterna. En riktig höjdare och publikens jubel var minst sagt på topp!
Självklart var det även en stor utomhusfest där flera hundra samlades och lyssnade på sköna beats och dansade. The homecommers var arrangörer och de hade verkligen lyckats få till en skön stämning. Jag har även provat Poutin för första gången. En rätt som enligt folket i Québec är det bästa man kan äta. Det hela består av pommes och mycket ost, dränkt i brunsås. Jag skulle vilja sammanfatta det hela som vidrigt, men nu har man ju i alla fall provat det. För det är just det som den här resan går ut på. Prova nya saker och upplev. Något som jag ständigt gör här borta och det är därför ni inte alltid får så frekventa uppdateringar på den lilla bloggen. Hoppas ni fortsätter läsa trotts allt.
Det var min homecoming. En skön helg med god stämning och mycket folk på campus. Ett kul event som verkligen stärker VI-känslan för alla som går och har gått på Bishop's University och det märks att de är mäktigt stolta över att gå eller ha gått på BU. Och det är jag med.
Poutin... usch
Bishop's University
Efter att ha sprungit över hela planen med fyra vakter i hasorna lyckades mannen i kallingarna ta sig över linjen och slänga sig ner för en touch down innan han blev tacklad och bortförd av vakterna. Underbart kul syn och jublet var större över hans touch down än någon annan touch down i matchen.
Visste ni att vi svenskar förstår Holländska. Den slutsatsen har jag och Gunnar nu kommit fram till efter att vi pratat med Jelle Roo, en utbytesstudent från Holland. Tydligen så är många ord väldigt lika och en hel del ord är även det samma i våra båda språk. Att räkna till tio, berätta om färger och för de mest grundläggande diskussionerna är inte alls så svårt som man kan tänka sig. Man måste givetvis anstränga sig lite och lyssna noga för att förstå, men förstår det gör man. Lite fascinerande och väldigt kul. Därför inleder vi nu mera de flesta samtal med Jelle på svenska och i Gunnars fall på norska. Han svarar på holländska och så fortsätter vi tills vi inte förstår varandra längre.
Hur det går med franskan? Jo, jag måste erkänna att det går segt. Det är uttalen som är svåra och jag får verkligen kämpa för att komma ihåg hur de olika meningarna ska uttalas. Men kul är det!
Québec är en så kallad bi-lingual provins av Kanada. Folket här är väldigt stolta över sitt franska ursprung och värnar om sitt språkliga arv. Det är till exempel högst oartigt att inte starta en konversation på franska om du kan franska. Frågar man någon som bor i Québec vilket språk de talar hemma hos sin familj så svarar en stor majoritet att de talar franska med sina familj och vänner. Benoîts föräldrar som jag träffade i lördags talade inte ett ord engelska och det blev mycket att översätta för stackars Benoît.
Det är alltså inte helt säkert att alla i Québec förstår dig om du startar en konversation på engelska. Därför bestämde jag och norrmannen Gunnar oss för att lära oss lite franska. En liten mening eller ett litet uttryck om dagen borde inte vara så svårt att lära sig när man käkar middag tillsammans. Vi kallar de små franskalektionerna för "French of the day". En trevlig liten stund på dagen då vi sitter och jämför våra språk och skrattar åt varandras uttal. Förhoppningsvis kan jag med hjälp av alla fransktalande runt om mig och med hjälp av min lilla franska-ordbok som jag fick av Lena och Jan, lära mig att starta konversationer på franska och kanske förstå de mest grundläggande fraserna.
Så här långt har vi lärt oss följande små uttryck;
Je m'appelle Johan. Jag heter Johan.
Je viens de Suède. Jag kommer från Sverige.
Comment allez-vous? Hur mår du?
Jag kommer hålla er underrättade om vilka uttryck vi lär oss.
Igår var jag tillsammans med min rumskamrat Benoît Lebel-Dessureault på road trip ute i vildmarkens Québec. Med oss hade vi Norrmannen Gunnar och Danielle och Livia från Brasilien. Efter två och en halv timma i bil genom ett minst sagt skogigt och vackert landskap kom vi fram till Shawinigan. Bens hemstad. Där bjöd hans föräldrar oss på en god middag och jag måste framhålla hur gästvänliga och omtänksamma de var mot oss utlänningar. Trotts att de inte kunde engelska så gjorde de sitt bästa för att kommunicera med oss på franska och med hjälp av Ben som tolk.
Efter en trevlig middag tog Ben med oss på lite olika utflykts-mål runt om i hans hemtrakter och vi fick se hur Kanada och Québec ser ut utanför Bishop's University. En upplevelse som jag värdesätter högt och jag hoppas kunna visa upp Sverige och Mönsterås med omnejd på samma fina sätt för Benoît någon gång.
Nu ser jag fram emot min första "riktiga" vecka på Bishop's University. Ingen Frosh Week, bara föreläsningar och normalt vardagsliv. Just så som jag under en längre tid känt att jag vill ha det. Det ska bli skönt att komma in i vardagen. Gå på föreläsningar, käka med polarna, träna, plugga och Skypa med Lisa och er andra där hemma. Samtidigt kan man då gå och se fram emot helgerna och de utflykter som de internationella studenterna kommer göra tillsammans. Den fösta utflykten är Whale Watching i Tadoussac i norra Québec. Något som jag längtarefter, likt ett litet barn som längtar efter tomten.
Nedan följer bilder från vår lilla road trip accross Québec. ni som har Facebook kan se ännu fler bilder där. Snart.
Piz & Love
Mamma och Pappa Lebel-Dessureault i Shawinigan.
Middag hemma hos familjen Lebel-Dessureault.
Ett vattenfall som i vanliga fall är mer aktivt. Fint var det i alla fall.
Fina vyer utanför Shawinigan
Trois-Riviere. Kanadas tredje äldsta stad. En mysig liten stad vid den stora flod som rinner ner mot the three big lakes.
Igår var det Air Band Competition på Frosh Week schemat (insparken). En danstävling där alla lag uppträder med en egen dans på skolans teaterscen. Jag har varit lite frånvarande från en del av aktiviteterna som riktat sig lite mera mot de yngre, men igår blev jag fångad av några medlemmar i mitt Frosh Team, NASA, när jag käkade lunch. De hade skapat en egen liten dansroll till NASA-lagets alldeles egna svensk. "You're special... soooo we thought you should do something special."
Nog var rollen speciell. Det hela gick ut på att jag var gruppens lilla mim-sångare och frontdansare som startade alla fyndiga koreografi-moves som Nigel (en av ledarna) hade satt ihop. Ett kul litet förtroende som gav många skratt under både träningen och utförandet. Vi var inte bäst på scenen, men vi var inte heller dåliga och jublet efteråt talade väl för en okej performance!
Gooo NASA!
En lång ledsångare.
Norrmannen Gunnar till vänster tillsammans med sina lagkamrater i The Monsters.
Idag har jag varit på Bishop´s University i sex dagar. Sex dagar som har gått fort och som varit fulla med aktiviteter. Jag tänker göra ett litet försök att sammanfatta den första tiden här på BU i ett inlägg. Ambitiöst, med tanke på hur mycket som händer här varje dag, men jag ska försöka och missar jag något som ni gärna vill veta är det bara att skriva en fråga i kommentarsfältet.
Skolan är en förhållandevis liten skola med cirka 2500 studenter. De flesta kommer från Quebec eller Ontario här i Kanada, men samtliga av Kanadas tio provinser är representerade här på skolan. Det är nog lite sämre med de tre nordligaste territorierna, som även de räknas till Great White North. Utöver alla lönnlöv finns även den lilla klick av studenter som är helt främmande och ovana vid den Kanadensiska kulturen och allt som just nu händer runt omkring oss. Jag talar givetvis om mig själv och cirka 70 andra internationella studenter som just nu stirrar storögt på allt som händer här. Redan under min första vecka här har jag fått vänner från bland annat; Norge, Kanada, USA, Brasilien, Belgien, Frankrike, Serbien, Finland, Island och Venezuela. Och många fler lär det bli. På ett så litet Campus som vi är på, så är jag övertygad om att man kommer varandra närmare och har lättare för att lära känna ännu flera, ännu bättre, än på ett stort campus a lá Atlanta (40 000).
På skolan har vi fri tillgång till allt. ALLT. Det finns 12 tennisbanor, sex squash banor, simhall, två gym, sporthallar, fotbollsplaner, basketplaner, biljard, dart och ishall. Lägg därtill det bästa av allt… Skolan har en egen golfbana som går runt campus! Det finns dessutom cirka 60 klubbar för olika intressen. Idag har jag t.ex. gått med i Ultimate Frisbee-klubben och BUISA som är de internationella studenternas egen klubb. Den klubben kommer senare att arrangera resor för oss internationella studenter runt om i Kanada och USA. Några av de resor som gjordes förra året var Val-saffari, Neagra-Falls, skidåking i Vermont, Toronto och Québec Winter Festival. Det är med andra ord inte svårt att aktivera sig här på BU. Tvärt om.
Den första tiden på BU har varit fylld av mycket information från alla möjliga håll. Samtidigt har något som kallas för Frosh Week (insparksvecka) kört för fullt. Frosh Week är helt och hållet anpassat för de som kommer till University för första gången och jag ska erkänna att det märks att man inte längre är 18. Det har i alla fall varit jättekul att lära känna folket i mitt Frosh Team och det är ganska fränt att gå på fester där känslan är att man är en del av en College-movie. Röda muggar överallt och en något annorlunda atmosfär än vad man är van vid. Allt känns väldigt Amerikanskt, men det är ju just därför jag är här. För att uppleva nya saker.
Nu har kurserna äntligen startat och det ska bli skönt att komma in i det som kallas vardag här på BU. Jag läser Sports Marketing, Marketing Communication, International Business, Human Resources Management och sist men inte minst… håll i er… Modern Governments. En kurs som jag läser enbart av rent allmänbildningssyfte.
Nu har ni fått en liten bild av vad jag gör här borta. Nedan följer lite bilder, för att visa er lite mera av vad som händer på Bishop´s University. Ni vet ju vad man brukar säga... En bild säger mer än 1000 ord.
Håll till godo.
70 international students väntade utanför ett hostel i Montréal.
WELCOME party for the international students.
Skolans lag the Gaiters förlorade med 14-17 mot Concordia Stingers.
De klassiska röda muggarna.
at "the Quad" utanför skolans huvudbyggnad McGrier Hall.
US. Border Protection hade bestämt sig. Jag skulle bara missa mitt anslutningsflyg frånWashington DC. till Montréal. Med hundratals passagerare och bara några få kontrollstationer öppna blev det gigantiska köer vid gränskontrollen och givetvis missade jag flyget till Montréal. Till och med mannen i kontrollstationen uttryckte sitt missnöje över hur krångligt system det var för att komma in i USA. Fyra timmars väntan på Dulles Airport kändes mindre kul vid första tanken, men wifi, snabbmat och skype med Lisa räddade mig.
Väl framme i Montréal gick allt enligt planerna och jag hittade till mitt hostel enkelt med lite hjälp av en väldigt vänlig busschaufför. Istället för att beskriva vägen för mig, svängde han av sin vanliga rutt och lämnade av mig framför min slutdestination. Hur snällt som helst!
Min första dag i Montréal blev en city tour av varianten megastor. Rue Saint-Catharine (huvudgatan i Montréal), Quartier Chinois (China Town), Vieux Montréal (gamla Montréal) och hamnområdet, tog mig 6 timmar att gå igenom. På min väg tillbaka hittade jag The Canadiens hemmaarena, Bell Center, och många små fina gränder med gamla byggnader från kolonialtiden. Generellt märks det just att staden är en för Kanada gammal stad. Gamla katedraler och andra gamla byggnader finns överallt inklämda mellan höghusen. Finast i staden var ändå den Vieux Montréal där det franska arvet lyser igenom över allt och där känslan är att man står i någon av Paris gamla fina gränder. Men nu är det inte så. I’m in North America!!
Efter en lång skype-fika på Second Cups har jag nu även lärt känna min första kontakt här i Montréal. En tjej satt bredvid mig när jag skypade med Lisa och när jag var klar undrade hon vad det var för ett konstigt språk jag talade. ”It sounds like you’re singing”. Vi pratade lite allmänt om staden och nu har jag massor med tips på saker i Montréal som bara måste upplevas. Vad sägs till exempel om picnic elektrik? Ett event i en stor park där det är flera kända DJ:s och band från hela världen som spelar varje helg.
Nu ska jag sova en blund innan bussen kommer och hämtar upp oss international students och kör oss ut till Sherbrooke och Bishop’s University. Sooo Excited!
Nedan följer lite bilder från Montréal. En superfin stad.
Piz
Notre-Dame i Montréals äldsta stadsdel, Vieux Montréal.
Vieux Montréal. Den delen av Montréal som i stort sett kändes som Paris. Dragspelsmusiker, fransktalande människor överallt, franska restauranger, mm.
Några tusen meter över havet sitter jag nu och funderar på mitt lilla äventyr. Om cirka fyra timmar landar jag i Washington för ett byte av plan vidare upp mot Montréal. Spännande och pirrigt är de första känslorna som slår mig när jag ska beskriva hur jag känner mig just nu. Samtidigt tänker jag på de man lämnar hemma i Sverige. Familj, vänner och inte minst flickvännen. Jobbigt är ett ord som inte räcker till på långa vägar för att beskriva den känslan. Men resan är långt ifrån evig. Bara 4½ månad. Kom ihåg det!
Vad som i förhand verkade som en lugn och skön flight på 8 timmar och 40 minuter, blev plötsligt lite mera komplicerad. När jag 50 minuter innan avgång sitter vid GateC40 och väntar hör jag i högtalarna; ”Mr. Karl Johan Nilsson, please contact the staff by Gate C40”. Resfebern steg ungefär till kokpunkten när jag insåg att det ju faktiskt är jag som är Mr. Karl Johan Nilsson. Ärendet gällde byte av plats på planet. ”No problemas” tänkte jag. Men problem blev det. När jag bordat planet hade nämligen en ryska samma seat number som jag. Underligt kan tyckas men något fel gjorde dem uppenbarligen när de gav mig mitt nya boarding pass vid gaten. Struligt blev det, men det hela slutade med att jag blev uppgraderad och nu flyger jag Economy Extra istället för Economy. Ganska nice! Ett glas vin till maten, avec till kaffet, massor med tv-kanaler, filmer och smålyx, samtidigt som jag knaprar snacks och har gott om plats för mina långa giraffben.
Nu har jag suttit och varit poetisk vid min lilla dator en stund och vips så försvann ytterligare 30 min. Jag landar om 3:30. Vilket i och för sig är onödig information för er nu, eftersom jag inte laddar upp det här på bloggen förens senare. Men nu vet ni i alla fall hur jag hade det på vägen över Atlanten.
Nu ska jag ta ett viktigt beslut. Vilken blir min tredje film för resan? Jag har redan sett A-Team och Flickan som lekte med elden (NEJ jag hade inte sett eller läst den tidigare som alla andra… och JA, den var bra). Robin Hood blir det nog... Ja, så får det bli!
