canadastories

Handtag famntag klapp eller kyss? Här på Bishop's University hälsas det på alla tänkbara sätt och den gamla ramsan från "Ryska posten" känns som en bra beskrivning av den beslutsångest den vilsna norrmannen och den vingliga svensken står inför varje gång vi stöter ihop med folk vi känner. Med andra ord var tionde meter.

Eftersom vi har cirka 40 utbytesstudenter från Frankrike på skolan, så hälsas det givetvis genom att kindpussas mellan de ära vännerna. Nu är jag så lång att fransmännen når inte upp. Norrmannen däremot har är av samma längd, men har ännu inte anammat deras pusstraditioner. Kanske är det bara en fråga om aklimatisering innan både jag och Gunnar pussar varandra på kinderna när vi möts för frukost. Hopps i så fall att han har rakat sig den gamle vikingen.

Skämt å sido. Hälsningssätten skiljer sig från Sverige. Hemma hälsar man kort med ett "hej, tja, tjena, hallå" när man stöter ihop med någon. Kläcker man ur sig något i stil med; "hur är läget", så förväntar jag mig att man stannar upp en kort sekund och i alla fall småpratar lite. Så är inte fallet här. "How are you?" eller "What's up?" haglar tätt och jag är fortfarande lite osäker på vad de förväntar sig att man ska svara. Ska jag berätta vad jag åt till frukost och hur jag känner mig lite förkyld eller ska jag bara svara med något "coolt". Det verkar som att de andra kör på den coola stilen och jag har därför försökt att göra detsamma. Däremot hur cool jag är, det vet i tusan.

Som om det inte vore nog med själva hälsningsfrasen så blir det ytterligare förvirrande när man faktiskt stannar upp och pratar lite med de man möter. Då kommer problemet med handtagen. Ni ska ju inte tro att man bara räcker fram högernäven och försöker se trevlig ut. Nej Nej Nej. Nu gäller det att hänga med. Alla har sina egna varianter på handslag. Det är knutna nävar, handflator, knäpp med fingrarna, armbågar och ljudeffekter. Ibland även yviga gester och/eller en slags kram efteråt.

Även om det kan verka lite "över-coolt" ibland så måste jag säga att jag tycker det är ett roligt inslag och en grej som verkligen får mig att känna att jag är i North-America. De som dessutom stannar upp för en hand shake gör det ju dessutom för att de på något sätt vill visa respekt och vänlighet. Det är då bara att ta seden dit man kommer och även om det blir fel många gånger när det hälsas på det coola sättet så uppskattar jag det. Nya upplevelser och nya kulturer. Precis vad jag är här för. Lovely!

Riktigt så komplicerat kanske vi inte gör det när man möter polare här på Bishop's. Men kanske ökar hälsningarnas längd exponentiellt. I så fall kommer det ta lång tid att gå till Dewies cafeteria i december, om man ska hälsa i en timma för att komma dit.

Piz out.... (coolt va?)