Dessa J*v*a skor!
Jag reser lätt och köper det jag behöver när jag kommer över till Kanada. Det var min ursprungstanke och därför packade jag bara ner ett par vanliga streetskor. När de för tre veckor sedan gick sönder och började läcka vatten underifrån var jag därför tvungen att köpa ett par nya. De nyinköpta skorna höll inte särskilt länga. Nu tre veckor senare när jag gick med Lisa i Montréal upptäcktes ett hål i ovansidan på tån. Skit också tänkte jag och insåg att det var bara till att köpa ett par nya skor till.
Inne på Steve Madden i Montréal beklagade jag mig för säljaren över de dåliga skorna jag köpt tre veckor tidigare. Han ställde sig helt på min sida och lovade att om något hände med skorna jag köpte hos honom så skulle han hjälpa mig. Skönt tänkte jag och slog till på ett par snygga höga boating shoes. $148 och 3 dagar senare sätter jag mig på sängkanten för att ta på mig skorna. Och vad händer inte då. Jo. Lädersnöret går av och ilskan stiger till oanade höjder. Nu är jag därför ägare av ett par skor med hål i, ett par skor som läcker in vatten underifrån och ett par skor utan skosnören. Kanon!
Vet ni vad jag ska göra idag... Inte särskilt svårtippat. Jag ska på skoshopping.
Mina nya seglarskor som höll i tre dagar. Jag var nöjd då i alla fall!
Lisa i Montréal
I torsdags möttes vi igen. I korsningen mellan St. Urbain och President Kennedy Street mitt i tre miljonersstaden Montréal stod en blond tjej med en trasig resväska. Det var min Lisa.
Det var inte det lättaste att hitta henne i den hetsiga staden, men tack vara ännu en vänlig kanadensare fann jag henne. Mannen som hjälpte mig såg nog hur vilsen jag var när jag läste på min lilla turistkarta i gatljuset på Rue St. Laurent. Han frågade artigt om han kunde hjälpa till med något och svaret blev naturligt viss "Yes, please." Och som han gjorde det. Istället för att ge mig råd om hur man hittar rätt, så bad han mig hoppa in i hans bil. "I'll drive you there." Efter en bilfärd med småprat om Sverige och Montréal kom jag så fram till rätt korsning och efter 53 dagars längtan fick vi äntligen krama om varandra igen. Helt underbart!
Mycket sightseeing, goda restaurangbesök med touch av alla världens kök och shopping var det genomgående temat av vår Montréal weekend. Vi hann även med att bestiga Mont Royal mitt i Montréal och fick oss därifrån fina vyer ut över staden och de närmaste delarna av Québec. Notre Dame och de gamla delarna av staden fick sig ett litet finbesök av svenskarna och några roliga souvenir inhandlades. I den delen av staden provade vi även på ett för oss nytt restaurangkoncept. Bring your own wine. Det kan tyckas konstigt, men det var bara att ta med sig en flaska vin, slå sig ner och beställa, samtidigt som kyparen korkade upp flaskan som vi hade med oss. Inga konstigheter alls. Även om det verkade lite underligt i våra ögon. Vi hann även med ett besök på Montréal house of science, där vi såg en IMAX 3D movie om yttre rymden med bildupptagningar från the Hubble telescope. Riktigt fascinerande var det och för en kort stund blev man lite rädd över vilken gigantisk värld vi lever i och hur lite vi vet om den. Skrämmande, men som sagt, fascinerande.
Det var en helt underbar helg med Lisa som jag aldrig ville skulle ta slut. Att bara få gå runt och hålla henne i handen och prata om allt mellan himmel och jord, mellan rosa och grönt, ja att bara vara. Det var så skönt och det är något som jag länge saknat. Tyvärr var helgen ändå tvungen att ta slut någon gång och på måndag eftermiddag satte sig Lisa på buss 747 mot flygplatsen, för att sedan flyga vidare mot Amsterdam och slutligen Göteborg. Jag själv satte mig längst bak i bussen tillbaka mot Sheerbroke och Bishop's University. Den här gången med mera ångest och en känsla av tomhet större än jag någonsin tidigare känt.
Ångesten har nu lagt sig och det är lyckligtvis svårt att känna sig ensam när man bor på Norton Hall där man delar allt med cirka 40 andra studenter. Jag har det bra här på BU. Riktigt bra. Men saknaden fick bussresan tillbaka att kännas som ett rent helvete. Missförstå mig inte. Jag har det som sagt riktigt bra här, men man måste få sakna också. Och det gör jag.
Nedan ser ni lite bilder från vår sköna helg i Montréal. En helg som jag alltid kommer minnas. Den var fantastiskt bra på alla sätt!
På toppen av Mount Royal
En glad turist med city bakom ryggen.
Go Canadians!
Lisa framför Notre Dame.
Tre rätterslunch en solig lördag på Rue de Crecent.
20 grader en lördag i slutet av oktober. Sweet!
Var är vi? "I'll have to go into the map"
IMAX 3D Movie. Schysta shades! Vad tror ni om ett par sådana på playan i sommar?
Slutligen. Nu är mina midterms helt över och jag kommer därför ha mera tid att blogga. Så håll utkik gott folk och tack för ert visade intresse så här långt. Nu måste jag släcka här inne på Norton Hall 202. Ben ligger redan i sängen och likt ett gammalt par så går vi ju och lägger oss samtidigt. Punkt slut.
Fact of the Day... midterms are done and I'm going to Montréal to see Lisa!
Hälften är gjord. Alla midterms är över. Halva terminen på Bishop's är bakom mig och det har gått fort. Väldigt fort. Det känns som i förrgår, när jag satt i Montréal och väntade på bussen för att komma ut till skolan tillsammans med alla andra vilsna utbytesstudenter. Nu är vi inte så vilsna längre. Vi är en del av gänget, en del av "the Bishop's family" som man så gärna pratar om från skolans sida. Det är en familj där man hjälper och tar hand om varandra. I Bishop's familjen är man inte en i mängden. Alla känner alla och man känner till lite om de flesta. Det gör hela skolan till en välkomnande liten enhet som man gärna tar till sig och försöker bidra till.
Alla bidrar vi på vårat egna lilla sätt. Vad jag bidrar med vet nog de andra i familjen bättre. Men jag hoppas och tror att jag är en god vän som bidrar med lite annorlunda kultur. Den svenska kulturen. Samtidigt som jag bidrar med det svenska synsättet så sitter ofta Gunnar på andra sidan bordet och kontrar med sina norska exempel. Senast i raden av våra roliga diskussioner gällde andra världskriget. Tydligen har Norge fortfarande inte kommit över det faktum att Sverige lät Tyskarna använda våra järnvägar i deras invasion av Norge. Vi tjatade på skoj en liten stund på våra lokala språk och insåg en minut senare att resterande anhängare av vårat lunch-bord hade tystnat och lyssnade nu intensivt på vårat i deras öron "hilerious language".
- hahaha.... I cannot believe that those sounds actually make sense and mean something to you.
Det är kul att vi kan glädja våra kanadensiska vänner med lite roliga ljud. Även känt som svenska och norska. Men nog glädjer vi dem på andra sätt också. Gunnar har till exempel en liten egenhet, förutom språket, som han delar med sig av till oss alla andra i familjen. Jag kallar hans lilla "viste du att-stunder" för "Gunnars Fact of the Day" och jag funderar på att göra honom en egen liten jingel som man kan spela innan och efter hans små miniföreläsningar. Idag har vi bland annat fått höra att; en häst sover 2,9 timmar per dygn. En katt sover 14 timmar. Kanske lite onödig fakta, men vi har även fått lära oss att man inte ska förstärka barns interna motivation med externa motivationskällor. Mera intressant ämne som ledde vidare till diskussion om hur vi blivit uppfostrade i våra unga år och ungdom. Ja. Jag räknar mig som vuxen nu. Förövrigt inser jag nu när jag berättat om Gunnar, att jag själv inte är så dålig på att hålla miniföreläsningar i ämnen som intresserar mig. Så jag får väl erkänna att vi båda behöver varsin liten jingel.
Nu kommer det i alla fall dröja några dagar innan jag kan fortsätta att underhålla Bishop's familjen med språk eller på andra sätt. Gunnar får helt enkelt hålla låda själv. Varför? Jo. Idag skrev jag min sista midterm i Human Resource Management. Och imorgon sätter jag mig på bussen mot Montreal.
Your fact of the day... I'm going to Montreal to see Lisa!
Underbart. Som jag saknat henne. Nu får vi äntligen krama om varandra och vara tillsammans från torsdag kväll till måndag eftermiddag. Ett ovärderligt möte och det ska bli helt fantastiskt skönt att träffa min älskling!
Vikingarna från Sverige och Norge föreläser på Brooklyn och Emelys rum.
En mycket passande brandövning på Norton Hall
I tisdags var kanske den sämsta natten jag någonsin upplevt. I alla fall gällande sömn kvalité. Efter långt och intensivt pluggande för min midterm i Modern Governments dagen därpå, gick jag till sängs hungrig och sliten. Efter evigt vändande och vridande i sängen drog jag upp för att äta en av många bananer under denna natt. Lyckligtvis hjälpte den tredje bananen och en stund senare somnade jag, krampaktigt kramande om min stora extrakudde. Några erkänner att de fortfarande vill ha en nalle eller något att krama i sängen, andra gör som jag och säger att vi vill ha något mellan knäna när vi sover. Men vad jag i själva verket vill ha är en stor nalle att krama på. Nu får jag nöja mig med min stora kudde när jag varken har en nalle... eller min Lisa. Swosh så var det inte någon hemlis längre och jag tappade fullkomligt tråden.
Tillbaka till sömnproblemen. Mitt i natten stapplar Ben in i rummet. Jag har inte en aning var han varit, men vad gör väl det. Nu var jag vaken igen och magen hade hunnit bli ännu hungrigare. Slut på bananer var det och kampen för att somna blev segdragen som en omgång monopol.
När jag äntligen lyckats ta mig till drömmarnas land igen händer det. Brandlarmet börjar ringa i ren tinitusstyrka. Vad gör man. Det är bara att masa sig upp ur sängen. Klä på sig och gå ut i den kalla kanadensiska natten. Väl ute i kylan tvingas vi vänta i en kvart innan larmet är avstängt och en dam med megafon berättar hurtigt för oss att vi varit duktiga som tagit oss ut och utrymt hela Norton Hall på 6 minuter. En stund av tystnad följer sedan. Vad hade hon väntat sig. Att 100 trötta och måttligt förbannade studenter ska applådera och jubla över brandövningsresultatet klockan fem på morgonen. Sällan.
En karavan av zombies går sedan in igen och uppsöker de varma sköna sängarnas tröst. Då händer det igen. Det hela känns lite som en parodi. Brandlarmet startar på nytt och det är bara till att upprepa den plågsamma processen ännu en gång. Tydligen hade det uppstått problem med larmet vid nollställningen och resten av natten/tidig morgon fylldes av ett evigt ringande. Ibland bara två signaler. Ibland i tio-talet sekunder.
När larmet sedan ringer en sista gång klockan 8:32 flippar min stackars rumskamrat fullkomligt ut och vrålar något mindre positivt på franska. Hade jag kunnat franska hade jag nog stämt in i hans frustration. Istället nöjde jag mig med några hederliga svenska svordomar.
Arga som två bin slog vi sedan följe genom morgonsolen till Dewies för frukost och starten av en ny dag på Bishop's University.
Helt underbart.
PS. Läsare från Dalsland. Notera att jag använde ordet "masa" i inlägget. Jag upptäckte det när jag korrekturläst och insåg att jag redan hunnit ansluta till era språkliga egenheter. Bra va! =)
Den fjäderlätta känslan efter midterms
Efter en vecka med intensivt midterm-pluggande slappnade hela Bishop's University av när helgen kom till oss. Det är som ni säkert känner till, en slags tyngd som släpper när man skrivit en tenta och känslan när den tyngden släpper är fjäderlätt.
Den fjäderlätta helgen bjöd bland annat på Flip Cup tournament. En Kanadensisk festlek där man tävlar i lag om fem. Mitt lag var riktigt dåligt, men vad gör det när man får vara med om kul BU-traditioner och uppleva deras smått galna upptåg. Alla är utklädda och under några timmar spelas det Flip Cup och skojas friskt. Dagen efter ägnades 100% till skype. I sammanlagt fem timmar skypade jag med er där hemma i Sverige och om jag nu misslyckas i nästa veckas midterms så skyller jag helt och hållet på er som jag skypade med. Skämt å sido. Känner ni er "oskypade" så är det bara att adda johan.nilsson1415, så ska vi nog kunna skypa bort några timmar. Resterande delar av helgen försvann med lite plugg och "koseligt" umgänge tillsammans med norrmannen och alla andra här på Norton Hall. Vi är en liten familj som kommit varandra nära på 1½ månad och de förgyller verkligen hela min BU-upplevelse.
Oslagbara och fjäderlätta har vi nu förbrukat vår helg och åter igen insett att det imorgon är allvarets vardag igen. Två nya midterms och inlämning av en rapport står på schemat innan jag checkar ut från BU för att bege mig till Montréal och en weekend i kärlekens tecken med min Lisa. Längtan har vuxit sedan den dagen jag lämnade henne på perrongen i Jönköping och att saknad kunde vara så stark hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Samtidigt som det är jobbigt och tråkigt att sakna någon, så är jag evigt glad att jag har min Lisa att sakna där hemma.
Nu måste jag slå ihop datorn och gå iväg till Dewies för middag. Det står nämligen en "sulten" norrman i dörröppningen och sådana är inte att leka med. Föresten. Nu har jag hittat en ny norgehistoria att dra för Gunnar vid middagsbordet.
- Vad är det för skillnad mellan en norrman och yttre rymden?
- I yttre rymden finns det hopp om intelligent liv.
Hård, men befogad efter alla svenskvitsar jag har fått höra den senaste tiden.
Handtag, famntag, klapp eller kyss?
Handtag famntag klapp eller kyss? Här på Bishop's University hälsas det på alla tänkbara sätt och den gamla ramsan från "Ryska posten" känns som en bra beskrivning av den beslutsångest den vilsna norrmannen och den vingliga svensken står inför varje gång vi stöter ihop med folk vi känner. Med andra ord var tionde meter.
Eftersom vi har cirka 40 utbytesstudenter från Frankrike på skolan, så hälsas det givetvis genom att kindpussas mellan de ära vännerna. Nu är jag så lång att fransmännen når inte upp. Norrmannen däremot har är av samma längd, men har ännu inte anammat deras pusstraditioner. Kanske är det bara en fråga om aklimatisering innan både jag och Gunnar pussar varandra på kinderna när vi möts för frukost. Hopps i så fall att han har rakat sig den gamle vikingen.
Skämt å sido. Hälsningssätten skiljer sig från Sverige. Hemma hälsar man kort med ett "hej, tja, tjena, hallå" när man stöter ihop med någon. Kläcker man ur sig något i stil med; "hur är läget", så förväntar jag mig att man stannar upp en kort sekund och i alla fall småpratar lite. Så är inte fallet här. "How are you?" eller "What's up?" haglar tätt och jag är fortfarande lite osäker på vad de förväntar sig att man ska svara. Ska jag berätta vad jag åt till frukost och hur jag känner mig lite förkyld eller ska jag bara svara med något "coolt". Det verkar som att de andra kör på den coola stilen och jag har därför försökt att göra detsamma. Däremot hur cool jag är, det vet i tusan.
Som om det inte vore nog med själva hälsningsfrasen så blir det ytterligare förvirrande när man faktiskt stannar upp och pratar lite med de man möter. Då kommer problemet med handtagen. Ni ska ju inte tro att man bara räcker fram högernäven och försöker se trevlig ut. Nej Nej Nej. Nu gäller det att hänga med. Alla har sina egna varianter på handslag. Det är knutna nävar, handflator, knäpp med fingrarna, armbågar och ljudeffekter. Ibland även yviga gester och/eller en slags kram efteråt.
Även om det kan verka lite "över-coolt" ibland så måste jag säga att jag tycker det är ett roligt inslag och en grej som verkligen får mig att känna att jag är i North-America. De som dessutom stannar upp för en hand shake gör det ju dessutom för att de på något sätt vill visa respekt och vänlighet. Det är då bara att ta seden dit man kommer och även om det blir fel många gånger när det hälsas på det coola sättet så uppskattar jag det. Nya upplevelser och nya kulturer. Precis vad jag är här för. Lovely!
Riktigt så komplicerat kanske vi inte gör det när man möter polare här på Bishop's. Men kanske ökar hälsningarnas längd exponentiellt. I så fall kommer det ta lång tid att gå till Dewies cafeteria i december, om man ska hälsa i en timma för att komma dit.
Piz out.... (coolt va?)
Thanksgiving och Modern Governments
Idag är det Thanksgiving i Kanada. En högtid som firas med långhelg här i Kanada. Det innebär att nästan hela skolans elever har lämnat campus för att åka hem till sina familjer för att fira. Kvar är jag, tillsammans med de andra utbytesstudenterna som beslutat att ägna helgen åt studier istället för nöjesresor. Jodå jag pluggar faktiskt här borta också och i helgen har jag fått mycket gjort inför min midterm exam i Modern Governments som går av stapeln på onsdag.
Kursen har varit en konstant plåga sedan första dagen jag satte mig i föreläsningssalen och jag har många gånger funderat på varför jag var så dum som valde en så torr kurs som syftar till att jämföra politiska system över världen. Nu har jag dock efter många timmars slit lyckats få upp ögonen för varför det är ett intressant ämne. Kan man förstå hur olika politiska system fungerar och hur de är lika och olika i jämförelse mot varandra. Då kan man även skapa sig en fördel i internationella relationer. Och just internationella relationer är ett ständigt ökande fenomen i takt med att de flesta branscher blir mer och mer globaliserade. Självklart är det ju även bra att kunna kicka in några extrapoäng i TP när det kommer politiska frågor, så att man någon gång kan slå farsgubben!
Åter till Thanksgiving och det faktum att USA och Kanada inte firar Thanksgiving samtidigt. Om det nu mot förmodan är någon som sedan tidigare visste om detta så är ni välkomna att skryta i kommentarsfältet. Vet ni även varför de två länderna inte firar samtidigt så är jag verkligen imponerad och då uppmuntrar jag er ännu mera att skriva/skryta i kommentarsfältet.
För er som inte vet. Häng med nu.
Thanksgiving firas i USA i slutet av November. Man tackar då Gud för att pilgrimerna överlevde den första hårda vintern i New England. Man överlevde tack vara urinvånarnas hjälp och året därpå tackade därför pilgrimmerna Gud och de givmilda urinvånarna med en stor festmåltid efter att den första skörden var bärgad.
I Kanada är det som sagt lite annorlunda. Där firas Thanksgiving den andra måndagen i oktober för att visa sin tacksamhet för årets skörd och de nära och kära. Anledningen att man inte gör det samtidigt som i USA är på grund av upptäckaren Martin Frobisher. Denna upptäckare höll i oktober år 1578 en stor tacksägelse ceremoni för att han överlevt det farliga uppdraget att finna en nordlig passage från västra Kanada till Atlanten. Ett uppdrag som många före honom offrat sina liv för. Vi kan där med dra slutsatsen att det inte riktigt är samma sak att finna en nordlig passage till Atlanten, som att ta båten från Mönsterås till Borgholm.
Sådär ja. Nu har jag gjort mitt i allmänbildandets tecken och slutligen ska jag nu passa på att avsluta i en mera seriös ton och ge mina "Thanks". Inte för skörden och inte för att Martin Frobisher kom hem välbehållen. Istället har jag tagit mig tid att filosofera och verkligen tänka över alla de saker jag är tacksam för. En något komplex tankeställning som skulle kunna vara grunden till mina memoarer. Nu har jag varken tid eller lust att skriva några memoarer ikväll och jag nöjer mig därför med att dela med mig av det som skulle kunna vara avslutningen på mina memoarer. Om man ändrar tempus.
Jag är evigt tacksam för den kärlek och det stöd som jag får av min älskade Lisa. Min underbara familj. Och minna vänner. Med er kärlek och ert stöd känner jag mig säker på mig själv och framtiden. Ni ger mig den trygghet som tillåter mig att pröva mina vingar. Och just likt en tordyverl, ser jag inte ut som en flygande varelse. Men tack vare er flyger jag."
Tordyvel. En till synes klumpig liten skalbagge. Men nog prövar den sina vingar emellanåt. Precis som jag.
Återigen kontaktbar
Rubriken låter kanske lite underlig och skrämmande. Men den är sann. Jag är återigen kontaktbar. Efter 41 dagar utan mobiltelefon har jag nu äntligen ett Kanadensiskt mobiltelefonnummer. Den mobilfria känslan har varit lite underlig. I normala fall ringer och vibrerar det konstant i min vänstra ficka. Men de senaste 41 dagarna har varit minst sagt vibrationsfria och mina vanliga rutiner, att slå på fickorna för att kontrollera att jag har med mig plånboken, nycklarna och mobilen, har åtskilliga gånger förvirrat mig när jag inte haft någon mobil.
Nu är jag som sagt återigen kontaktbar och vill ni nå mig så är ni välkomna att slå en signal till +18199190694.
Vi hörs!
Vattenfestival
Vatten, vatten och mera vatten. Var vi än vände oss var det vatten. Hela Lennoxville hade inom loppet av några timmar gått från en trist liten småstad utan särskilt mycket happenings, till huvudnyheten på de kanadensiska nyheterna. En damm längre upp längs med Massawippi river hade blivit tvungna att släppa ut vattnet efter tre dagars ihållande regn. Plötsligt steg vattennivån i Lennox till den absoluta bristningsgränsen och istället för att leda bort vatten från gatorna, så pumpade nu brunnarna upp vatten på stadens gator. Flodbankarna räkte inte längre till och snart så var hela Lennox vattenfyllt.
Panik kan man tänka sig att den första känslan blir hos folk. Men inte på ett avslappnat community som Bishop's. Nej, tvärt om. Studenterna vallfärdade till supermarket och leksaksaffären för att köpa allt som hade en flytande förmåga. Plötsligt kunde man se en armada av gummibåtar paddla längs med gatorna. Några tog sig en simtur, andra nöjde sig med att baxa ut högtalare på balkongerna för att starta fredagens fest. Och mycket riktigt så var det ganska snart festivalstämning i Lennoxville. Vattenfestival.
Kanelbullensdag och den Friterade Kontinenten med ost på
Idag var det kanelbullensdag i Sverige. Tydligen är det inte en global högtidsdag. Kanada hade fullkomligt glömt bort den så genuint vackra dagen som i min mening borde firas med pompa och ståt i alla världens hörn. Det är ju Dagen då det inte finns någon gräns på fikandet. Dagen då man kan tillåta sig att åtskilliga gånger filosofera över en kopp kaffe och... en kanelbulle. Nu kanske ni hävdar att det går bra att göra vilken dag som. Och ja, det är så sant. Men passar det ändå inte bäst att göra det på just på kanelbullens dag!
När jag berättade om kanelbullens dag för Gunnar när vi som vanligt satt och tog det lite lugnt i cafeterians "soff-hörn" blev han så exalterad som alla andra också borde vara! "Har de kanelbullar?!" utbrast han på klingande norska och jag blev sorgset nog tvungen att ge honom ett nedstämmande besked. Tillsammans satt vi sedan och sippade på vårat amerikanska blask-kaffe och drömde tillbaka till de Skandinaviska bakverken och allt annat i matväg som vi saknar från vikingaländerna.
Våra slutsatser gällande den nord-amerikanska maten kan summeras som följande:
- Varför äter man friterat till frukost?
- Varför äter man friterat till Lunch?
- Varför äter man friterat till middag?
- Och... Varför slänger man några kilo ost på alla maträtter? Salt och peppar är utmärkta smaksättare som man ännu inte anammat på den här sidan Atlanten.
Nu låter jag kanske lite skeptisk till maten som de serverar på skolans cafeteria, Dewies, och det är inte min mening. Mycket av det som serveras är jättegott och vi har alltid tillgång till en fin salladsbuffé vid alla måltider. Det är dock ofta lite smaklöst kryddat och de flesta rätterna skulle få viktväktarnas poängräkningssystem att skjuta i höjden. Nu är det dock det här som bjuds och det är inte alls så tokigt som det kanske låter. Det finns som sagt alltid ett alternativ som även vi kräsna Skandinaver kan anamma. Ej friterat och utan ost. Faktum är dock det att vi har åkt hit för att uppleva något annorlunda och nytt, vilket man minst sagt kan säga att vi gör på den kulinariska fronten.
Nu åter till huvudämnet. Kanelbullar. Jag saknar svensk fika. Riktigt kaffe och goda bullar. Med andra ord Sverige. Ni har 3½ månad på er att ladda frysboxarna med kanelbullar. För snart kommer jag hem. Och då blir det fika av!
Top Guns
När man kommer till ett nytt ställe som BU och inte känner en kotte, så blir det en period av mycket nya bekantskaper. Alla hälsar på varandra, frågar varandra samma frågor och jag har nog haft trehundra konversationer som börjar med; "What's your name, where are you from, what's your major here." Naturligt, men ytligt. Nu har jag varit på BU i en månad. Tiden har gått fort och jag har lärt känna hundratals nya människor här. De flesta på det ytliga planet, men jag kan nu även säga att jag har kommit en del närmare. Jag har hittat mitt lilla gäng. Ett gäng där man kan vara mera öppen och prata om annat än bara artiga samtalsämnen. Man kan faktiskt säga vad man tycker och känner om saker och ting. Det hela blir så mycket mera behagligt, avslappnat och roligare då.
Ni kanske undrar vilka som är "Gänget"?
I torsdags var de som ville från Norton Hall iväg på lasergame i Sheerbrok. Där formerades lag om sex personer i varje. De sex som gick ihop i det vinnande laget och som nu mera kallar sig för Top Guns var; Gunnar, Eric, Alex, Julien, Vincent och jag själv. Där har ni även det lilla gänget som tillsammans gör det mesta ihop. Gunnar och Eric sover till och med tillsammans. Men det är mest för att de är rumskamrater, inte på grund av något annat om ni för en kort stund trodde det.
Nu måste jag slå ihop datorn och lämna biblioteket. Klockan är kvart i åtta här och innan kvällens after-ski temafest ska Top Guns käka på Dewies. Visst är det underbart att ha vänner. De förgyller verkligen min Canada-upplevelse.
