NHL i Montréal
I lördags kom vi springande. Jag och Gunnar som på film. Lite roligt låter det, men vi var sena till matchen mellan Montréal Canadiens och Buffalo Sabers. Som vanligt kanske ni tänker nu och jag har kanske inte mycket till försvar till det. Anledningen till tidsoptimistens sena ankomst till arenan den här gången berodde på ett besök hemma hos familjen Fournier i Montréal. Efter en trevlig eftermiddag i Montréal, där Alex visade oss sina favoritställen i staden, bjöds vi hem för att träffa hans familj. Trevligt. Tiden rann dock snabbt ifrån oss och när taxin dessutom lät vänta på sig och trafiken i centrum tätnade resulterade det hela i en sista minuten löpning upp för Bell Centers rulltrappor. Löpningen ackompanjerades av Canadiens intro-sång och den pampiga stämningen inne i arenan fick Gunnar att ropa; "Johan... Det känns som på film." Så rätt hade gutten. Det kändes lite som avslutningen på en dålig amerikansk hollywood-film.
Lagom till nationalsången satt vi så på våra platser på fjärde etage och tillsammans med 22 000 kanadensare sjöng vi så gott vi kunde på Ooh Caaanaaadaa. Den mäktiga stämningen under nationalsången fortsatte genom första perioden och när Kosnitskyn satte 1-0 för Canadiens fann jag mig själv med ett enda stort leende på läpparna. Det är något speciellt med en publik som blir galet glad tillsammans. Känslan i sådana ögonblick är svår att beskriva, men med golftermer beskrivet är det som om alla 22 000 gör birdie samtidigt och skriker ut sin glädje tillsammans. Ni vet säkert vad jag menar utan någon golf anekdot. En ljuvlig känsla.
Efter ytterligare glädjevrål, tunga tacklingar, tätt spel och ett äkta NHL-slagsmål, vann Montréal Canadiens matchen med 3-1 och min fösta NHL-upplevelse kan inte annat än beskrivas som perfekt. Gunnar höll även han med och konstaterade även att man tydligen får byta hur många gånger man vill i Hockey. Konstigt tyckte norrmannen. Skönt det tycker nog spelarna, för jäklar vilken frenesi de spelade med.
Så sätter jag punkt för ännu ett kapitel i min Kanada-upplevelse 2010. Ett av de bästa kapitlen så här långt.
Go Canadiens GO!
Kommentarer
Trackback
