The BU-experience
När jag kom till Bishop's University i början av september blev vi ständigt påminda om att skapa oss den BU-experience vi ville ha. På Bishop's är allt möjligt sades det. Något som jag nu i efterhand bara kan hålla med om. Det finns klubbar för de flesta intresseområdena och skolan är verkligen uppbyggd för att ta hand om sina studenter. Man blir omhändertagen och vägledd oavsett frågeställning och det är ständigt evenemang för att främja ett socialt och minnesvärt campusliv. Konserter, bowling, laser game, curling, middagar och andra aktiviteter avlöste varandra konstant under terminen. Lärarna har varit precis så personliga som skolan marknadsförde sig med. De vet vad man heter och har alltid gett bra feed-back på det man lämnat in. Man är inte en i mängden på Bishop's. På Bishops går det att göra skillnad om man vill och därmed formar man även sin egen upplevelse av BU. När man dessutom omringas av gästvänliga kanadensare är det svårt att inte trivas.
Nu när jag snart ska packa min väska har jag funderat över min BU-experience och kommit fram till att den blivit så bra som den blivit dels tack vare skolan i sig, men mestadels tack vare de som jag delat BU-upplevelsen med.
Att bo på Campus har verkligen varit en upplevelse i sig. På Norton Hall bor vi cirka 100 studenter tillsammans i korridorer och i rummen bor vi tillsammans med vars en rumskamrat. Det bidrar till att man kommer varandra väldigt nära. Ibland har det varit jobbigt nära, men för det mesta har jag trivts att bo i korridor på campus. Det är alltid dörrar som står öppna och känner man för det är det bara att stiga in och socialisera bort tiden. På det sättet har man fått många vänner på väldigt kort tid. Under veckan som gått har vännerna en efter en åkt hem till respektive hemstad och jullov. I samband med alla dessa avsked minns man allt kul vi haft ihop och det är inte utan att man känner lite vemod när väskorna packas och man önskar varandra lycka till.
Min bästa vän från Bishop's behöver ni nog ingen närmare presentation av. Ni som läst bloggen under dessa månader vet redan om att min alldeles egna lilla norrman, Gunnar, och jag är de som gjort allt tillsammans. Det har varit skönt att ha någon som man kan prata svenska med. Vi har haft samma syn på mycket och alla kulturella skillnader och upplevelser har blivit så mycket roligare när vi tillsammans har kunnat jämföra med Skandinavien och skrattat tillsammans. Utan Gunnar hade min BU-experience helt klart varit lite tunnare. Tack Günther. Jag menar Gunnar.
Den franska kolonin är en del av BU som kommer vara ett bestående minne när jag tänker tillbaka på tiden här borta. Särskilt Vincent, Morgan, Melenie, Ali och Edouard har alltid välkomnat svensken och norrmannen hem till deras stora fina lägenheter på Paterson Hall och behandlat oss som kungliga gäster. Deras usla förmåga att passa tider och Melenies stinkande matlagning är bestående minnen som jag kommer att ta med mig. Vincents goa personlighet, Morgans skrattattacker och Edouards evigt opassande kommentarer är ytterligare guldkorn som jag kommer minnas från BU.
Mina froshleaders som varvade mig till sitt insparkslag redan första kvällen på de internationella studenternas välkomnande, Ottawafansen som behandlat mig som Daniel Alfredssons bror, alla mina gruppmedlemmar i de diverse projektgrupperna som jag varit en del och alla de vänner man konstant "high-fivat" och kallat maaan eller brooo. Alla dem och många fler är högst delaktiga i min BU-experience.
Kanadensarna Erik, Alex, Julien, Lauren, Mary, Becca och Emily är ytterligare några som förgyllt tiden i Kanada. Vi har alla bott på Norton Hall och det har aldrig funnits anledning att vara ensam om man inte har villat vara det. Åtskilliga timmar har vi umgåtts i höst och det märks att de gjort avtryck hos mig när jag tagit till mig deras kanadensiska talesätt och accenter. Det märks ännu mer hur nära man kommit när Lauren grät vid hennes farväl av skandinaverna och när Becca idag på morgonen skickade in ett hejdå-brev under dörren. Det är verkligen en liten Bishop's familj som i och med terminens slut nu får ett uppbrott. Självklart är det tråkigt att behöva ta farväl, men samtidigt är det fantastiskt hur man kan få så mycket vänner på bara en termin.
Jag skulle kunna fortsätta nämna personer, dela med mig av minnen och historier från BU. Men vad gör det för skillnad. Ni förstår att jag haft en grym termin här på Bishop's och bilderna från BU vittnar om en skrattfylld termin med hundratals minnen för livet.
Tack alla ni som bidrog till min BU-experience. Den blev bättre än jag någonsin vågat hoppats på!
Rais a Toast to Bishop's University on the mighty Massawippii shore.... (resten av skolsången minns jag inte riktigt. Återkommer med hela versionen.)
Jay Peak och semesterdiskussioner med en gränsvakt
Äntligen har det nu kommit tillräckligt mycket snö här i Kanada för att skid-resorterna runt omkring ska kunna öppna. Kanada och skidåkning är två ord som i min värld känns som bror och syster och att åka lite "lagg" är bara ett måste om man är i Kanada under vintertid. ironiskt nog styrde jag tillsammans med Nigel och Jake idag söder ut. Närmare bestämt till Jay Peak, Vermont, USA, för skidåkning.
Ni som läst om min resa så här långt kanske minns den kritik jag öste över US-boarder protection när jag mellanlandade i Washington i början av septemeber. Här kommer en fortsättning på min brokiga relation med charmknuttarna i US-boarderprotection.
I mitt pass står det, Karl Johan Christer Nilsson. Gränsvakten på gränsen in till USA frågade därför Nigel som körde bilen vem av oss som var Karl. Nigel såg antagligen väldigt förvånad ut när han drog på sitt svar. I samma ögonblick ropar jag från baksätet att det är jag som är Karl. Stackars Nigel antog givetvis att gränsvakten skulle fråga efter en Johan. Inte någon Karl. Denna lilla förvirring ledde till att vi fick parkera bilen och följa med in på förhör. Ett ytterst korkat förhör.
Jag svarade inte särskilt förvånansvärt nej på alla de inledande frågorna som gränsvakten ställde. Jag hade till
exempel inte varit involverad i tysk politik under andra världskriget, jag hade inga kopplingar till något terrornätverk och jag hade inte för avsikt att föra in droger i USA eller egna mig åt annan kriminell aktivitet. Chocking!
Den andra delen av förhöret blev sedan en kartläggning av hela min resplan från Sverige till Kanada. Vi fortsatte sedan att gå igenom alla mina kommande resmål i USA. Kanske fick gränsvakten lite semesterlängtan när han fick höra om alla planer. Efter mycket pappersarbete och frågor fick jag sedan göra debut på Amerikanskt territorium (Washington airport räknas inte).
Det kändes ungefär som... Kanada.
En dryg timma efter avfärden från Bishop's kom vi så fram till dagens utflyktsmål, Jay Peak, ett 4000 fot högt skidparadis. Blåsigt, kallt och molnigt, men ändå så underbart. Bergstopparna skymtade genom molnen vart jag än vände mig och pepp-faktorn var lika hög som bergstopparna.
Med tanke på hur tidigt på säsongen skidåkningen är, var inte alla pister öppna och i kombination med den hårda vinden gick det dessutom inte att köra alla liftar. Kabinliften upp till toppen var till exempel en av de liftar som inte gick för dagen och på grund av det begränsades vi till cirka tio pister. De tio pisterna var antingen gröna eller svarta i svårighetsgrad. Oturligt nog för min del, så passar jag inte in i någon av de två sorters pisterna. Grönt är för lätt och i de svarta pisterna på Jay Peak kände jag mig väldigt omogen.
"For Advanced skiiers only", stod det på en skylt när vi kom fram till en av liftarna och jag svalde hårt innan jag satte mig i liften. Det hela slutade med en graciös krasch halvvägs ner. Vänster skida lossnade på något obegripligt sätt och att få stopp på vurpan med bara högerskidan visade sig vara lättare sagt en gjort. En volt och några meter senare stannade ett omtumlat ekipage. Revanch krävdes och de resterade åken i de svarta pisterna präglades av extrem koncentration.
Svårighetsgraden under de svarta pisterna hade varit perfekt för mig på Jay Peak. Med så långa pister och lite folk hade det varit grymt att få träna åkning i en brant som jag bemästrar lite bättre. Nu var tyvärr ingen sådan backe öppen och de svarta backarna fick helt enkelt duga.
Även om det var en tuff skiddag för mig betyder inte det att det inte var kul. Tvärt om. Skidåkning i Jay Peak, var ännu en grym upplevelse som jag kommer minnas länge.
Någonstans där uppe i molnen kanske ni kan skymta toppen.
Finals och den tyska strategin
Det gick bra. Alla final exams är över och rapporterna är inlämnade. Min akademiska tid i Kanada är slut och nog gick det fort alltid. Modern Governments in a comparative perspective, Sports Marketing, Marketing Communication, International Business och Human Resource Management är de senaste av tillskott till min lilla kurssamling. Den har blivit ganska stor nu efter 4½ år, men det här var i alla fall de sista kurserna jag läser. Nu hägrar bara en stor master thesis innan man kan kasta sig ut i arbetslöshet och ovisshet.
Kanske tog jag i lite väl mycket i min pessimism gällande arbetslösheten. Faktum är att jag redan nu sitter i biblioteket och strukturerar upp mitt framtida jobbsökande. Strukturerat och effektivt ska det vara. Man skulle kunna säga att vårens jobbsökande kommer att genomföras med en något tysk stil. Jag kommer dock inte anamma den tyska stilen under eventuella intervjuer. Den spanska mañana mañana-stilen har också övervägts, men dumpats på grund av bristande trovärdighet. Den engelska lite snobbigare stilen har även den ratats och istället har jag kommit fram till att jag ska sikta på den mera skandinaviska stilen, personifierad av ödmjukhet. Lite överanalyserat är det kanske. Johan Nilssons egna stil får nog duga den dagen det blir intervju. På gott och ont.
Oavsett framtida jobbsökningsstrategi är det mycket ledig tid över nu. Kanske har ni listat ut det med tanke på det ovanstående skitsnacket. Gunnar har fortfarande två finals kvar och på grund av det väntar jag nu i totalt en vecka på honom för att vi sedan ska kunna åka tillsammans till Miami. En vecka på Bishop's bibliotek innebär en hel del tv-tittande, spotify och lata timmar på Dewies. Min kreativitet flödar inte så som jag hade hoppats nu under den lediga veckan. Anledningen är en ordentlig förkylning som håller mig borta från allt vad gym och skidbackar heter. Jag hoppas dock piggna till inom kort, för att kunna följa med till Jay Peak på onsdag för lite skidåkning.
Nu blir det ännu ett avsnitt av Mauro och Pluras kök. Underbart skön serie där livsnjutarna Mauro Scocco och Plura från Eldkvarn lagar mat tillsammans med sina gäster och dividerar om allt och ingenting. Ett bra tv-tips som finns tillgängligt via tv8.se.
Valpen har blivit stor nu
Det har gått en tid sedan jag vankade av och ann i min lilla lägenhet på Dunkehallavägen 76 i Jönköping, en oktober-kväll 2006. Jag gick fram och tillbaka på mina 26 kvm med anteckningsblocket två decimeter från ansiktet och var i det läget allt annat än kontaktbar. Anledningen till mitt extrema fokus berodde på morgondagens väntande tenta. Mitt livs första tenta. Industriell Ekonomi var kursen och jag kan än i dag minnas hur jag repeterade avskrivningsmetoder, balansräkningar och resultaträkningar. Joseph Schumperters betydlese för entreprenörskapets forskning och hans bidrag med teorin om "Creative destruction" sitter fortfarande stenhårt i minnet än i dag. Efter tentan var jag tveksam och tillät mig ingen ro. Nästa kurs skulle tentas några dagar senare och samma extremfokus tillämpades i studierna för Organisation Ledarskap & Förändring.
Väntan på resultat var jobbig. Jag visste ju inte vad de kräver av en student på högskolan. Kanske ville de ha betydligt mer än det jag åstadkommit under mina fem timmar i tentasalen. Resultatet rapporterades efter två långa veckor in till Ladok (skolans betygsdatabas) och det hade faktiskt gått bra. Två femmor. Högsta betyg.
Nu drygt fyra år senare står jag här igen. Imorgon har jag tenta. Modern Governments in a Comparative Perspective heter kursen den här gången och lika mycket står på spel nu som för över fyra år sedan. Skillnaden i person är dock stor. Man utvecklas väldigt mycket på fyra år. Mer än man kan föreställa sig.
Igår pratade jag med Joel och Johannes som är på utbyte i Lyon. De båda vise männen var överens om att jag var i den åldern då man går från valp till... fullvuxen (eller vad ska vi kalla det?). De talade mest i kroppsliga termer och syftade till de tre och ett halvt kilo som jag lagt på mig under mina månader i Kanada.
Jag vill nog ändå dra mer än kroppsliga paralleller. Idag är jag inte så "valpig" som jag var då för fyra år sedan, när jag gick och oroade mig över min tenta. Jag är så mycket mer säker på mig själv, vad jag kan, vad som kommer krävas av mig och jag vet att om jag gör mitt bästa så räcker det väldigt långt i de allra flesta sammanhang.
Idag är jag inte det minsta nervös. Valpen har blivit stor nu och är i det här sammanhanget en rutinerad tenta-räv!
Franska middagar & kanadensisk HRM luktar illa
Ibland tröttnar man på Dewies och de ständigt återkommande maträtterna som inte sett skymten av varken salt eller andra kryddor. Den kanadensiska matlagningen är verkligen ingen kulinarisk upplevelse och som jag tidigare beskrivit så friteras det mesta och läggs det dessutom lite ost på toppen så jublar hela skolan. Alla utom Skandinaverna.
Jag har helt enkelt förätit mig och tröttnat på Dewies maträtter, salladsbaren, pizzan och hamburgarna. Otroligt jag vet, och jag är lika chockad som ni antagligen blir nu när ni läser detta. Matvraket kunde tröttna. Nåja, nu finns det väl gränser för vad jag kan tröttna på. Jag kommer till exempel aldrig tröttna på mormors älgkött med sås och potatis. Det är bara för bra för att man ska kunna få nog. Lägg där till lite gelé och syltlök så har vi framför oss en smakupplevelse som jag just nu skulle kunna gå över lik för.
När Dewies inte längre bjuder till är det skönt att man gjort sig vän med den franska kolonin. Eftersom Québec är fransktalande, så finns här på skolan cirka 50 utbytesstudenter från Frankrike. Dessa fransmän utgör vad vi brukar kalla den franska kolonin och bjuder titt som tätt in till middagar, filmkvällar och fester. Det är ett trevligt gäng och de som jag lärt känna är dessutom duktiga på att laga mat.
För några veckor sedan tillagades en rätt från de franska bergen som kallas Tartiflett. Rättens huvudingrediens var en ost som stank hundskit och både jag och Gunnar slog oss något tveksamma till bords, men förundrades senare över hur hundskit kunde smaka så bra. Melenie och Morgan bjöd efter hundskit-succén in till Crepé-afton och nästa vecka bjuds det in till ytterligare en middag hos den franska kolonin. Ett mycket välkommet avbrott i tentapluggandet.
Nu börjar ännu en kväll i biblioteket lida mot sitt slut. Modern Governments boken är snart utläst och imorgon väntar en heldags studier av Human Resource Management (HRM), min absoluta hat-kurs den här terminen. I Nord Amerika handlar tydligen ämnet om hur man på bästa sätt sparkar sina anställda, inte om hur man får ut mesta möjliga från sin personalstyrka. Mycket intressant.
Dagens inlägg tillägnas min gode vän och bäste vapendragare, Linus, som idag har fått jobb på Södra Cell i Mönsterås! Grymt jobbat gubben min!
Road trip to Ottawa
Under min första dag på Bishop's University var de internationella studenterna på en stor välkomstfest som anordnades av alla "Frosh leaders". På festen träffade jag Nigel Van Dalen, Mark Hargreavs, Eric Mia och Andrew Manouk. De fyra blev mina frosh leaders och har sedan första veckan varit några av mina bästa vänner här på Bishop's.
Nigel tillsammans med Eric Mia håller båda på Ottawa Senators och avgudar således även lagets kapten, Daniel Alfredsson. Varje gång de ser på på skolan eller i folkvimlet på någon fest skriker de "Alfie" efter mig och hetsar om hur grym deras svenska kapten är. Efter all Alfie-hets var de båda överens om att deras favvo svensk nummer två var tvungen att se sin landsman i Kanadas huvudstad innan han lämnar landet.
I måndags var det så dax. Efter en fyra timmar lång road trip genom den skogiga och klippiga provincen Québec, kom vi fram till Ontario och huvudstaden Ottawa. Regeringsbyggnader och monument avverkades i rask takt i stadens centrum, samtidigt som turisten tog kort på allt. Jag kände mig lite som en Japan i mitt eviga fotande, men vad gör väl det. Jag tar hellre några bilder för mycket än för lite förklarade jag för mina guider som ställde upp på åtskilliga poseringar.
Ottawa var en med Nord Amerikanska mått mätt en gammal och välskött stad. Nigels pappa berättade senare mera om staden för mig än Nigel och Eric hade klarat av och Mr. Van Dalens detaljrikedom var i klass med Herman Lindqvists berättelser. Med andra ord så gillade jag skarpt hans berättelser och lika intresserad som jag var av Ottawa och den kanadensiska historian, var han av den svenska.
När de två historianördarna hade socialiserat färdigt bar det av mot en restaurang i centrala Ottawa och sedan vidare mot Nova-Scotia Bank Place. Efter att #11 Alfredsson tröja inhandlats i souvenirshopen var jag redo för min andra NHL drabbning inom loppet av tre dagar. Den här gången klarade jag av några fler rader i nationalsången och mina sångkunskaper imponerade stort på värdparet Nigel och Eric.
Matchen började bra med Ottawa-ögon sett, men vände snart och slutade med ett mindre bra 1-4 resultat i Edmonton Oilers favör. Som om inte nederlaget varit en besvikelse nog för de båda hardcore-fansen, så missade även Alfie him self ett friläge mitt framför ögonen på oss. Kanske tog jag i och med det missade friläget över platsen som favvo-swede framför gamle Alfie. Vem vet.
Givetvis var det synd att Senators förlorade, men jag är ändå väldigt tacksam för ännu en kul upplevelse. Jag fick inte bara se ytterligare en NHL-match med två vänner, jag fick även se huvudstaden av Kanada och tillbringa lite tid hemma i ett kanadensiskt hem. Kanske låter det sista inte så fascinerande, men om jag säger att frukosten bestod av äppelpaj och muffins, så förstår ni att det faktiskt var en hel del saker som var annorlunda mot hemma i Sverige (JA, jag har gått upp i vikt).
Slutligen skall nämnas att Nigel och Erik båda planerar att åka till JIBS för utbyte under hösten 2011. Jag hoppas verklen att de kommer. I så fall får jag chansen att vara lika gästvänlig mot dem som de varit mot mig. Fast någon äppelpaj till frukost blir det inte frågan om.
NHL i Montréal
I lördags kom vi springande. Jag och Gunnar som på film. Lite roligt låter det, men vi var sena till matchen mellan Montréal Canadiens och Buffalo Sabers. Som vanligt kanske ni tänker nu och jag har kanske inte mycket till försvar till det. Anledningen till tidsoptimistens sena ankomst till arenan den här gången berodde på ett besök hemma hos familjen Fournier i Montréal. Efter en trevlig eftermiddag i Montréal, där Alex visade oss sina favoritställen i staden, bjöds vi hem för att träffa hans familj. Trevligt. Tiden rann dock snabbt ifrån oss och när taxin dessutom lät vänta på sig och trafiken i centrum tätnade resulterade det hela i en sista minuten löpning upp för Bell Centers rulltrappor. Löpningen ackompanjerades av Canadiens intro-sång och den pampiga stämningen inne i arenan fick Gunnar att ropa; "Johan... Det känns som på film." Så rätt hade gutten. Det kändes lite som avslutningen på en dålig amerikansk hollywood-film.
Lagom till nationalsången satt vi så på våra platser på fjärde etage och tillsammans med 22 000 kanadensare sjöng vi så gott vi kunde på Ooh Caaanaaadaa. Den mäktiga stämningen under nationalsången fortsatte genom första perioden och när Kosnitskyn satte 1-0 för Canadiens fann jag mig själv med ett enda stort leende på läpparna. Det är något speciellt med en publik som blir galet glad tillsammans. Känslan i sådana ögonblick är svår att beskriva, men med golftermer beskrivet är det som om alla 22 000 gör birdie samtidigt och skriker ut sin glädje tillsammans. Ni vet säkert vad jag menar utan någon golf anekdot. En ljuvlig känsla.
Efter ytterligare glädjevrål, tunga tacklingar, tätt spel och ett äkta NHL-slagsmål, vann Montréal Canadiens matchen med 3-1 och min fösta NHL-upplevelse kan inte annat än beskrivas som perfekt. Gunnar höll även han med och konstaterade även att man tydligen får byta hur många gånger man vill i Hockey. Konstigt tyckte norrmannen. Skönt det tycker nog spelarna, för jäklar vilken frenesi de spelade med.
Så sätter jag punkt för ännu ett kapitel i min Kanada-upplevelse 2010. Ett av de bästa kapitlen så här långt.
Go Canadiens GO!
